När jag läser alla inlägg i denna tråden och tänker på de andra trådarna jag läst här på forumet om olyckor med liknande orsaker så undrar jag varför man aldrig införde ett tågstav system på enkelspåriga banor liknande det man hade i Storbritannien? Med ett tågstav system så kan inte sådana olyckor inträffa. Fanns det någon anledning till att man inte införde ett sådant system generellt i Sverige?

Troligen är den grundläggande orsaken den att man inte gjorde det från början. Den som skrev den första säkerhetsordningen gjorde valet att använda systemet med tåganmälan via telegraf. Därmed blev alla vana vid att det var så det skulle gå till. Och att ändra i säkerhetsrutiner medför osäkerhet under en övergångsperiod.

Dessutom har tågstavssystemet en del nackdelar. Om man inte krånglar till det (så att det blir osäkrare) går det inte att köra två tåg i samma riktning utan att det går ett tåg i motsatt riktning mellan dem i tiden. Det som ibland kallas kolonnkörning och som kan förbättra kapaciteten för en enkelspårig linje en hel del. Och om man kör snälltåg, måste dessa kunna byta stav på alla teoretiskt möjliga mötesplatser, vilket betyder kraftiga inbromsningar.

Olyckor som de nämnda är dessbättre mycket sällsynta, vilket torde bero på att det använda säkerhetssystemet var förhållandevis bra - en människa glömmer rätt lätt bort ett tågmöte, i synnerhet när det är bråttom och mycket annat att också tänka på, men att tre stycken på en gång glömmer det är mycket mindre sannolikt (om vi antar att glömskorna är oberoende av varandra, vilket kanske inte är riktigt sant, och att sannolikheten att en person glömmer är 1 på 10, vilket troligen är alldeles för högt, blir sannolikheten att tre glömmer samtidigt 1 på 1000, vilket är nästan tillräckligt lågt).

Om man minskar antalet personer till två, vilket var innebörden av § 100, ökar sannolikheten högst avsevärt, och det gjorde ju också antalet olyckor. Det kunde rent av hända, att säkerheten bara hängde på en enda person, vilket givetvis var totalt förkastligt.