Enkelt! Ånga tas från lokets ventilställ m h a slang till ejektorn, som är inbyggd i marken ovanpå brunnen och pressar upp vattnet i vattenhästen!

Denna "lyxvariant" med komplett vattenhäst tror jag har varit ovanlig i Sverige - vanligare här var nog enbart en vattenslang, som stoppades ner i tanken/tendern. Allra vanligast hos oss var dock dom lokmonterade ejektorerna, fastskruvade ovanpå ena sidotanken och med fast ånganslutning (jfr ovan); en sugslang (armerad, för att ej skrynklas ihop av undertrycket) skruvades fast i sugröret. Hade banan riktiga sugvattenbrunnar med fast röranslutning kopplades slangen där - provisorisk vattentagning i ett dike e d kunde oxå göras med en längre sugslang med sil i änden, mod. brandkårens...

Rent strömningstekniskt/fysikaliskt var kanske pulsometern enligt ritningen att föredra - = bättre verkningsgrad hos ejektorn, som (ofta?) inte behövde "lyfta" vattnet lika högt = snabbare tankning!

I och med processen "något förvärmt matarvatten" var bara en fördel vintertid - däremot INTE sommartid...

Vi stannade på ett ställe med SJKs ur-utfärdståg på MÖJ i maj 1958 och vattnade m h a lokets egen hävert från en såndär brunn, minns jag - fast jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog.

Bild av vattentagning från sugvattenbrunn finns i "De sista sv. ångloken" sidan 156.