Jag har i perioder när käften gått väl mycket stött ihop med folk, t o m från utlandet, som jag inte känner och som sagt "jasså är du [i]den[/i] Micke Carlsson som skriver på internet". Ett nick är med andra ord något som besitter vissa fördelar för ekvilibristen, och bevisligen, ett fullständigt namn är ingen garanti mot svackor i omdömet... ;-)

Jag ser hellre att det finns respekt för att man kan få agera "ifred" och under pseudonym, t ex som bildprojektör eller debattör, utan att behöva råka i spörsmål med fullständigt okända människor på en plattformskant någonstans. Jag förstår inte distinktionen i att man kan tillåtas gå längre och vara vassare i tilltalet om man underteckar med kristet namn. Jag uppfattar syftet med namnkravet vara att det ska garantera "ärlighet och omdöme". Är då inte budskapet viktigare än budbäraren? Kan vi verkligen regelmässigt anta att pseudonymen ljuger och därför har irrelevanta åsikter? Är det inte snarare så att pseudonymen öppnar för att uttrycka sig både ärligare och mer direkt? Jag är av den tron att det alltid ligger något bakom även den i förstone mest infantila anklagelsen. Är inte orsaken till den yttringen också intressant om man vill förstå ett samband eller skede? Vår värdegrund för vad som är kränkande kan gott ligga fast, men jag är av den uppfattningen att det kan finnas utrymme för att anpassa vår allmänna uppfattning om vem som har rätt att framföra sin åsikt, och på vilket sätt isåfall. Jag ser ju här att det förekommer att den som framför kritik i sitt eget namn får personangrepp till svar. Det hade inte varit lika möjligt i en miljö där enbart pseudonymer används, varvid sakfrågan följdaktligen kunde ha behållit sin dignitet.