Antalet drivhjul påverkar förvisso hur mycket man får 'ner i rälsen', eller mer preciserat det totala trycket från drivhjulen ner mot rälsen (adhesionsvikten). Alternativet till fler drivhjul är ökat tryck per hjul, men spåret begränsar det tillåtna trycket. Detta var ju bl.a A-lokens svaghet, adhesionvikten för de två drivaxlarna understeg kraftigt vad som maskinineriet klarade av. Hos OKB byggdes loken om från 2B1 till 2C (samt tre av de kvarvarande SJ-loken), då blev det tillräckligt. Även de ursprungliga A loken (1A1) var nog undermåliga i detta avseende och det var nog inte bara utseendet som gav upphov till namnet spinnrockar.
Om R-loken t.ex byggts som 1D så skulle de inte klarat av att få ner maskinkraften i spåret utan slirat betänkligt och därmed haft svårt att dra de tåg de var avsedda att dra. Annars kunde de ju byggts som 2A2...
Det är ju två parametrar som avgör den praktiska dragkraften, dels den maskinella som beror på kolvyta, slaglängd, ångtryck och drivhjulsdiameter och dels adhesionsvikten och greppet i rälsen som påverkas av fukten mm.
Jag vill minnas att den överförda dragkraften är 0.17 * adhesionsvikten vid 'normal räls' (0.14 vid fuktig räls och 0.2 vid torr).
För R-loket blir det 14.4 ton (normala spår) och 8.2 ton för F-loket att jämföra med maskinella kraften på 18.8 resp 8.7 ton (9.4 på bara lågtryckscylindrarna).
R-loket är m.a.o något slirbenäget trots sina fem drivaxlar och skulle behöva väga 110 ton (=22ton per axel) för att inte slira vid max pådrag.