Om lystringsmärken och dess efterföljare i trafikreglerna

[Ulf Pålsson]

Inspirerad av tråden Tuta = blåsa visar jag en sammanställning över hur reglerna om lystringsmärke och dess efterföljare har varit i trafikreglerna, d.v.s. i tjänstgöringsreglementet (Tjr), signalordningen (Sio), säkerhetsordningen (Säo, säo), trafiksäkerhetsinstruktionen (Tri), Järnvägsstyrelsens trafikföreskrifter (JTF) och Trafikverkets Trafikbestämmelser för järnväg (TTJ). Jag använder mig av "hemmagjorda" beteckningar för dessa, som t.ex. ”Säo-1924” för 1924 års utgåva av Säkerhetsordningen. Först beskrivs vad som har gällt vid Statens järnvägar och Banverkets järnvägsnät samt inom giltighetsområdet för JTF och TTJ. Därefter beskrivs vissa avvikelser för andra järnvägar.

= = = = =
1917 (i ett ändringstillägg till Sio-1907) infördes ett lystringsmärke, i form av en kring en stolpe målad vit ring. Det infördes för att tydligare märka ut de punkter där ljudsignalen ”tåg kommer” (ett långt ljud) skulle ges: före ”tunnel, snögalleri, kurva i djup skärning eller större vägövergång i banans plan, mot vilken utsikten är skymd”.

1923 (i Sio-1923) fick lystringsmärket en ny utformning: en vit triangel ställd på spetsen, med urtaget mittparti. Lystringsmärket inordnades i gruppen signalmärken.

1926 (i ett ändringstillägg till Säo-1924) infördes ett rektangelformigt lystringsmärke: en svart rektangel ställd på den korta sidan, med urtaget mittparti. Det rektangelformiga lystringsmärket användes före de vägövergångar som var frisiktskorsningar, d.v.s. vägövergångar där bommar eller grindar kunde undvaras för att det ansågs finnas tillräcklig sikt för vägtrafikanterna vid klart väder. Vid dålig sikt (dimma etc.) skulle ”tåg kommer” ges upprepade gånger från lystringsmärket fram till vägövergången. Den 1923 införda typen kallades hädanefter triangelformigt lystringsmärke.

1929–1934 (enligt Säo-1929) användes inte triangelformigt lystringsmärke före vägövergångar. (Detta framgick av Säo genom att vägövergång inte nämndes i regeln om ”tåg kommer” vid ett triangelformigt lystringsmärke. Det förefaller ologiskt, och det kan möjligen ha varit ett resultat av ett misstag i redigeringen av bestämmelserna. Från 1934 skulle ”tåg kommer” åter ges vid triangelformigt lystringsmärke före ”korsning med enskild, ej allmänneligen befaren väg, där signalen enligt baningenjörs beprövande skall givas”.)

I Säo-1934 utbyttes termen ’vägövergång’ mot ’vägkorsning’.

Före 1941 (i Säo-1924, -1929, -1934) angav figurer i Säo att triangelformigt lystringsmärke var uppsatt på vit (omålad?) stolpe och rektangelformigt lystringsmärke på svart stolpe. 1941–1959 (i säo-1941-, 1947) angav figurer i Säo att lystringsmärkena var uppsatta på stolpar med svarta och gula fält. (Säo innehöll inget om att stolparnas utformning skulle ha någon signalbetydelse.)

1952 (i ett ändringstillägg till Säo-1947) infördes en tilläggstavla till triangelformigt lystringsmärke, för att ange att "tåg kommer" skulle ges endast mellan kl 06 och 22: en liggande rektangel, diagonalt delad i ett vitt och ett svart fält. Tilläggstavlan infördes dock inte i de trafikregler (Sär-1948) som fram till 1959 gällde vid SJ:s smalspåriga bandelar.

Säo-1959 (och senare utgåvor av trafikreglerna) innehöll inte något om utformningen av den stolpe eller mast som uppbar ett lystringsmärke.

1959 (i säo-1959) infördes för triangelformigt lystringsmärke, som stod före en vägkorsning, regeln att ”tåg kommer” skulle ges -- utöver vid lystringsmärket -- även ungefär halvvägs mellan detta och vägkorsningen, och att ”tåg kommer” vid dåliga siktförhållanden (dimma etc.) skulle ges upprepade gånger från lystringsmärket till vägkorsningen. (Föraren måste genom sin linjekännedom hålla reda på vilka triangelformiga lystringsmärken som stod före vägkorsningar.)

1960 (i ett ändringstryck till säo-1959) infördes en ny variant av triangelformigt lystringsmärke: med svart mittparti.

1965 (i ett ändringstryck til säo-1959) infördes ytterligare en tilläggstavla till triangelformigt lystringsmärke: en gul kvadrat med svart ’A’. Den användes tillfälligt placerad före arbetsplatser och innebar att ”tåg kommer” skulle ges upprepade gånger tills arbetsplatsen hade uppnåtts.

1973 (i säo-1973) ändrades benämningen från ’lystringsmärke’ till ’ljudsignaltavla’. Svart mittparti angavs nu vara den normala utformningen för triangelformig ljudsignaltavla, men tavlor med urtaget mittparti kunde fortsatt användas. Ytterligare en tilläggstavla infördes till triangelformig ljudsignaltavla: en gul kvadrat med svart ’V’. Den sattes upp på alla triangelformiga ljudsignaltavlor före vägkorsningar. (Föraren behövde alltså inte längre lita till sin linjekännedom för att rätt tillämpa reglerna för en ljudsignaltavla för en vägkorsning.) Ljudsignaltavlan inordnades i gruppen tavlor.

(Enligt uppgifter i en SJ-intern skyltkatalog från 1970-talet kunde man beställa en rektangelformig ljudsignaltavla i en variant med ett vitt i stället för urtaget mitt¬parti. Det är dock oklart om denna variant någonsin kom att användas i praktiken vid SJ.)

1979 (i säo-1979) slopades den rektangelformiga ljudsignaltavlan vid SJ, i och med att företeelsen frisiktskorsning slopades. Därefter användes endast benämningen ’ljudsignaltavla’ för den triangelformiga tavlan.

1994 (i ändringstryck till säo-1979) infördes benämningarna tilläggstavla ’dagtid’, tilläggstavla ’A’ och tilläggstavla ’V’ för de tre befintliga tilläggstavlorna. Det framgick nu att tilläggstavla ’V’ kunde kombineras med tilläggstavla ’dagtid’.

2009 (i JTF) inordnades ljudsignaltavlan i gruppen signaltavlor. Benämningarna för tilläggstavlorna ändrades till tilläggsskylt ’dagtid’, tilläggsskylt ’A’ resp. tilläggsskylt ’V’. Möjligheten att använda ljudsignaltavla med urtaget mittparti slopades i JTF. Termen ’vägkorsning’ utbyttes mot ’plankorsning’.

2016 övertogs reglerna om ljudsignaltavla i JTF oförändrade i TTJ.

= = = = =
Avvikelser vid enskilda järnvägar före 1947: Det rektangelformiga lystringsmärket infördes först 1926 (i ett ändringstillägg till Tjr-EJ-1921). Det triangelformiga lystringsmärket infördes först 1936 (i Säo-EJ-1936).

= = = = =
Avvikelser för Roslagsbanan och Saltsjöbanan i ”nyare tid”: Vid RB ändrades benämningen från ’lystringsmärke’ till ’ljudsignaltavla’ först 1981 resp. 1983 (i säo-RB-1981) / i säo-SB-1983) och från ’ljudsignaltavla’ till ’ljudsignalmärke’ 1996 resp. 1998 (i Tri-RB-1996 / Tri-SB-1998 ). Tilläggstavlan med ’V’ infördes först 1981 resp. 1983. Särskilda benämningar för tilläggstavlorna (från 1996 resp. 1998: 'tilläggsmärkena') har inte införts. Ljudsignalmärket tillhör sedan 1996 resp. 1998 gruppen signalmärken.

= = = = =
Avvikelser vid museijärnvägar, enligt MRO Säo:
Vid museijärnvägar finns det dels en triangelformad ljudsignaltavla, en vit triangel med urtaget eller svart mittparti, dels en rektangelformad ljudsignaltavla, en svart rektangel med urtaget eller vitt mittparti. Tilläggsskylt ’dagtid’ och tilläggsskylt ’V’ kan förekomma tillsammans med triangelformad ljudsignaltavla. Tilläggsskylt ’V’ är rund i stället för kvadratisk. Tilläggsskylt ’A’ förekommer inte.

Tilläggsskylt ’V’ är inte obligatorisk på ljudsignaltavla som avser en plankorsning. På järnväg med 600 mm spårvidd gäller inte regeln om att ”tåg kommer” ska upprepas halvvägs till plankorsningen.

Rektangelformad ljudsignaltavla kan finnas före en plankorsning med god sikt. Tavlan anger att ”tåg kommer” ska ges upprepade gånger från tavlan i följande fall: i mörker, när sikten är nersatt vid dimma etc. samt när vägfordon nalkas plankorsningen.

/up

[John T]

Tack för en (som vanligt) utmärkt och givande sammanställning.

Avvikelser vid museijärnvägar, enligt MRO Säo:
Vid museijärnvägar finns det dels en triangelformad ljudsignaltavla, en vit triangel med urtaget eller svart mittparti, dels en rektangelformad ljudsignaltavla, en svart rektangel med urtaget eller vitt mittparti. Tilläggsskylt ’dagtid’ och tilläggsskylt ’V’ kan förekomma tillsammans med triangelformad ljudsignaltavla. Tilläggsskylt ’V’ är rund i stället för kvadratisk. Tilläggsskylt ’A’ förekommer inte.

Tilläggsskylt ’V’ är inte obligatorisk på ljudsignaltavla som avser en plankorsning. På järnväg med 600 mm spårvidd gäller inte regeln om att ”tåg kommer” ska upprepas halvvägs till plankorsningen.

Rektangelformad ljudsignaltavla kan finnas före en plankorsning med god sikt. Tavlan anger att ”tåg kommer” ska ges upprepade gånger från tavlan i följande fall: i mörker, när sikten är nersatt vid dimma etc. samt när vägfordon nalkas plankorsningen.

/up

Om det ursäktas en yngling, så vill jag påpeka att det nog beror på vilken MRO Säo som avses (om det inte blir förmätet att göra det till en som var med och skapade båda).
Ifall det är den vanligast förekommande Säo 82, så finns intet föreskrivet om tilläggstavlor till ljudsignaltavlor. Sådant får respektive MRO Säo 82-tillämpande järnvägsförvaltning själv lägga till i Tidtabellsboken del A.

Däremot verkar tilläggstavlorna förekomma i MRO Säo 14.

[Anders Järvenpää]

I pappret FAS-SD 01.1 utg. 3 fr.o.m. 2018-06-01 "Tilläggsregler till TTJ" kan man läsa:

"3. Signaler
Tillägg till Tillåta och styra rörelser
[...]
Till 3.2, Ljudsignaltavla
Tilläggstavla ”V” kan istället vara ersatt med att ljudsignaltavlans stolpe är målad svart och gul."

[Göran Kannerby]

Före 1941 (i Säo-1924, -1929, -1934) angav figurer i Säo att triangelformigt lystringsmärke var uppsatt på vit (omålad?) stolpe och rektangelformigt lystringsmärke på svart stolpe.

Tack för uttömmande redogörelse!

Jag finner mig dock föranledd att ifrågasätta om stolpar före 1941 kunde vara omålade i en vitt närliggande nyans. Fanns det ens galvaniserade stolpar? Naturligtvis kunde man sätta upp en metallren stålstolpe, men den bör ganska snart ha övergått till en roströd nyans.

[harald]

Varför skulle det inte ha funnits galvaniserade stolpar?

[Göran Kannerby]

Varför skulle det inte ha funnits galvaniserade stolpar?

Av samma orsak som det inte fanns galvaniserade kontaktledningsstolpar på den tiden.

[torbjorn_forsman]

Bl a för att varmgalvanisering var dyrt på den tiden, och dåtida svenska galvaniseringsverk hade inte så stor kapacitet. Det första verkligt stora varmgalvaniseringsverket i Sverige togs i bruk i slutet av 1940-talet och byggdes med anledning av 400 kV-ledningen Harsprånget - Hallsberg, där alla delar till fackverksstolparna skulle varmgalvaniseras.
Jämför också med att det dröjde långt in på 1950- och kanske t o m 60-talet innan varmgalvaniseringen slog igenom för t ex kontaktledningsstolpar vid järnvägen eller gatubelysningsstolpar av stålrör.

Jag kan tänka mig att metallrena, helt omålade stolpar förekom under kriget då det var brist på målarfärg. Det var också vanligt att man av kostnadsskäl inte använde fabriksnya stålrör till stolpar för signaler, tavlor mm, utan gjorde stolparna av kasserad räls eller kasserade ångpannetuber som bara hade skrotvärde.

[harald]

Det var ju inte kontaktledningsstoplar eller stolpar för 400kV kraftledningar det var frågan om utan några meter långa stolpar för lystringsmärken. Dessutom var det inte varmförzinkning utan galvanisering som nämndes.

[torbjorn_forsman]

När man talar om galvanisering som rostskydd för järnföremål utomhus, så är det i praktiken alltid varmförzinkning man menar.
Elförzinkning, som är alternativet, ger för tunt zinkskikt för att vara användbar i sådan miljö.

Stålrör kunde köpas varmförzinkade från grossist eller järnverk redan på 1920-30-talet men, som sagt, det var prisfrågan som gjorde att man föredrog att använda obehandlat stål och måla det i de flesta fall. Det var billigare att skicka ut gubbar för ommålning med jämna mellanrum.
Ett specialfall där varmförzinkade stålrör användes tidigt, var för kallvattenledningar i fastigheter.

[Gunnar Lilienberg]

Det var säkert olika vid olika järnvägsförvaltningar, men det var inte ovanligt att kasserade panntuber fick bli stolpar. Om de inte har blivit utbytta på senare år, kan man se typiska vridna panntuber som skyltstolpar längs med Hultsfred-Västervik.