SJ:s bränsleproblem under krisen.

[torbjorn_forsman]

Referat av en artikel ur SJ-nytt november 1943, hämtat ur Teknisk Tidskrift häfte 3/1944.

Ungefär hälften av de vid SJ förut förbrukade stenkolen ha f.n. ersatts med ved. Antalet vedeldade lok vid SJ är 368, varav 37 på smalspårsbanor. Vedkapning och erforderlig klyvning ombesörjas med transportabla kap- och klyvmaskiner. Vid SJ förbrukas f.n. sammanlagt 90 000 m3/månad ved, dvs. ca 1 100 000 m3/år. Vid lokeldning beräknas 1 t kol motsvara 6,5 m3 ved, och veden har alltså i lokfyrarna ersatt 170 000 t/år kol.

Vedeldningen medför en ganska betydande extra belastning för eldekonomin. Även med nuvarande höga kolpriser blir vedeldningen i det närmaste dubbelt så dyr som eldning med kol. Övergången till vedeldning har medfört en ökning av personalen dels för vedens lossning, kapning och klyvning, dels för bemanning av de extra vedstationerna. Vidare erfordras på loket en särskild vedlämpare vid de mera ansträngande turerna.

På det hela taget kan det sägas, att det har varit möjligt för SJ att gå över till vedeldning, utan att detta har medfört mera kännbara försämringar av resmöjligheterna m.m. för den resande allmänheten. Tågens gångtider ha endast obetydligt förlängts, och förseningarna ha blivit allt sällsyntare.

I detta sammanhang må framhållas att om elektrisk drift icke hade förekommit, skulle man ha behövt minst 900 000 t/år stenkol för den motsvarande ångdriften

[mormorsgruvan]

Lokbränsle i kristid har det skrivets om i Signalen, Statsbaneingenjören och ÖSJ-bladet.
Om vedkapverk har det skrivets om i Sidospår.
Minnen från vedeldade ånglok i TÅG.