Allt handlar egentligen om pengar

[Johan Vinberg]

I slutändan handlar det om pengar
En gång i tiden kunde en museiförening uträtta underverk med liten kassa och aktiva medlemmar med glöd och ambition. Flera av branchens aktiva och andra tågentusister som är +55, har detta etsats sig fast. Det trista är arr den minnesbilden (som de har som referns från sina unga år) inte länge stämmer med verkligheten.

När nu NBvJ pekar på nedraget bidrag från stiftelsen, när smalspårsprojektet Hultsfred-Åseda ställer in trafiksäsonger, när verksamheten i Klippan sedan 1992 kämpar för en återstart, när Wadstena-föreningen har en publik verksamhet på en minimal nivå, när Dellenbanan kämpar med sina tilltänkta trafikfordon, när alla frågar sig vad händer med BJs och JÅÅJ....så är svaret som ingen vill/vågar säga. Brist på pengar i första hand. Finns inga pengar blir antalet aktiva cokså mindre.
Alla +55 som minns hur ÖSlJ, MUMA; SkJ, BJs m.fl. serverade nyrenoverade och/eller uppfräschade trafikfordon minst en gång per år har fortfarande dessa år under 1960-, 70 och 80-talen i sitt minne. Men tiderna är andra nu och det går inte längre att renovera en lanterninvagn med insamlade pengar bland aktiva och en "jädra gott humör".

Jag har förmånen med min roll på ULJ och vår verksamhet i Uppsala att de hur vår yngre generation från 15 år och uppåt har en helt annan syn på saken. Nu när skolor, kommuner, arbetsplatser ständigt blir utsatta för bespringskampanjer har denna generation en större förståelse för att "nu finns inga pengar att renovera XCtJs Qw-lok". Ingen frågar när blir HFJ 11 klar eller när ska SRJ Co30 börja renovera. De har genom sina uppväxt förstått att det är pengar som styr sådant och ibland också brist på aktiv personal.
Därför är jag egentligen inte förvånad över hur reaktionerna på nyss NBvJs urtspel är bland i synnerhet äldre entusiaster. (tar dock inte ställning till det, dvs för eller emot). Men jag vet att ett gott humör och ett femsiffrigt insamlat belopp räcker tyvärr inte för att byta omkring 3000 slipers kommande 2-3 år.

Låt mig avslutningsvis peka på att inflation och kostnadsutveckling påverkar även en museibanas budget (hur många gör egentligen en årsbudget och följer denna?). En svensk museijärnväg vill bygga ett nytt personalhus - kostnad 10-12 miljoner för ca 200 m2. Min egen förening vill bygga en vagnhall till - på ca 120 m x 15 meter. Kostnad 3 miljoner. Byte av till en helt nytillverkad ånglokspanna för ett 600-lok gjort hos VEÅ i Sävsjö landar på 1.5 miljoner - minst. Och RIksantikvarieämbetet kan omöjligen bidra med sina 16 miljoner årligen till enbart museibanorna. Det finns andra seriösa arbetslivsmuseer som också behöver pengar .

[Granis]

> En gång i tiden kunde en museiförening uträtta underverk med liten kassa och aktiva medlemmar med glöd och ambition.

Som jag skrivit förut; dåtidens medlemmar var det ofta för att de hade personliga kopplingar till en viss bana och då vissa fordon. ”Gamla XYJ där pappa var lokförare och jag fick åka med som barn” t ex. Därmed kunde de stå ut med mycket i form av bristande resurser och lokaler. Bara de fick jobba med XYJ Co 2 så kunde det ske under bar himmel och man kunde sova på en tältsäng i ett utkylt skjul på helgerna.

Numera har ”järnvägsvänner” oftare ett mer allmänt järnvägshistoriskt och d : o tekniskt intresse. Och utbudet har ökat, även om utvecklingen kan ”hacka” ibland. Och kanske har även kraven ökat? Men tack vare informationssamhället kan potentiella aktiva medlemmar lätt skapa sig en bra och uppdaterad bild av vad som sker var, och är då förhållandena bättre hos ZYJmf kan man lika gärna åka tio mil till för att jobba där. Även om dessa inte har några fordon från XYJ. Dom kanske t o m kör med helt andra typer av fordon på en annan spårvidd? Men det spelar då ingen roll. XYJ är bara en av flera banor vars minne borde bevaras och visas upp. Någonstans och/ eller på flera ställen, när så kan ske.

> Alla +55 som minns hur ÖSlJ, MUMA; SkJ, BJs m.fl. serverade nyrenoverade och/eller uppfräschade trafikfordon minst en gång per år har fortfarande dessa år under 1960-, 70 och 80-talen i sitt minne.

Även det, som sagts/ skrivits: Utan att förringa pionjärernas insatser måste man tänka på att många av de fordon (åtminstone på bredare spårvidder än 600 mm) man då kunde ta över mer eller mindre kom direkt från kommersiell drift. Låt gå t ex som tjänstefordon eller beredskapslok, men ändå… Man vill (?) gärna minnas hur misskött järnvägen var ”under de sista SJ-åren”, men sanningen är att man på den tiden var ålagda att saker och ting skulle fungera intill det beslutade slutet med tillhörande kanske minimala men ändå underhåll. Man ”körde in i kaklet” med reparationer och underhåll.

Nuförtiden har (i museisammanhang) ”nya” fordon ofta stått avställda i decennier, inte sällan med minimal tillsyn utomhus under halvdanna presenningar varför renoveringsjobbet -även om det då kan ske med bättre verkstadsresurser- blir betydligt mer omfattande än på 1960/ 70-talet. Lägg sedan till behovet av underhåll av redan renoverade driftsfordon så ser man problemet när antalet aktiva minskar och detta inte kan kompenseras fullt ut med andra resurser så jobb kan lejas bort. Positivt i sammanhanget är väl då att tillkomsten av nya yngre aktiva kan göra att även ”omrenoveringar” känns nya då dessa aldrig sett fordonet i fråga i trafik på museibanan tidigare om det stått avställt i några år.

/ L G

[Micke Carlsson]

Numera har ”järnvägsvänner” oftare ett mer allmänt järnvägshistoriskt och d : o tekniskt intresse.

/ L G

Här tror jag det finns ett vägskäl. Man kan tillåta en "polyteknisk utveckling" eller man kan spetsa in sig på autenticitet.

Jag uppfattar att de yngre har ett stort intresse för autenticitet. (Den blir ju allt svårare att finna i takt med att di gamle låter sig tumma på den också). Jag tror att autenticitet kan dra in intresserade.

Man kan nog, rysningar eller ej, se modelljärnväg som inkörsport till tyngre vanor. Det som trendar där kan man nog finna fortplanta sig upp i fullskalebevarandet. Om museitåg i 1:1 tillåter sig en "polyteknisk" hållning så jobbar vi på gamla Allt om Hobby:s nivå "försvenska ditt supertyska lok" fast omvänt "kolla vad häftigt med min egna målning på det här loket!".

Det är inte häftigt längre, om det någonsin var det.

Jag har en sån där sjuk dröm som jag knappt vågar nämna eftersom det skulle göra många väldigt arga, men tänk om alla föreningar, museibanor och trafikföreningar, kunde sätta sig ned och fastställa varsin unik "genre" att fokusera på och göra rockader i sitt fordonsbestånd för att renodla sin autenticitet inom ramen för sin "genre". Det skulle göra varje förening i någon mening unik, och mer attraktiv för de "stenhårt" intresserade som har känslan för trenden att autenticitet lockar mer än frilans.

Ärligt talat, en förening idag, museibana eller trafikförening, "If you've seen one you've seen them all". Det skulle kunna vara värt att ändra på.

[Granis]

> Jag har en sån där sjuk dröm som jag knappt vågar nämna eftersom det skulle göra många väldigt arga, men tänk om alla föreningar, museibanor och trafikföreningar, kunde sätta sig ned och fastställa varsin unik "genre" att fokusera på och göra rockader i sitt fordonsbestånd för att renodla sin autenticitet inom ramen för sin "genre". Det skulle göra varje förening i någon mening unik, och mer attraktiv för de "stenhårt" intresserade som har känslan för trenden att autenticitet lockar mer än frilans.

Sjuk är den definitivt inte, men mina farhågor är ju liksom tvärtom: Att dagens yngre och nytillkomna aktiva precis som ”de genomsnittliga barnfamiljerna” som ska försörja oss genom resor och besök nöjer sig med att ”..det ser gammalt ut och ryker från loket”. Men, som sagts, dessa ska inte underskattas och bedriver man seriös museal verksamhet har man också ett krav på sig att informera och folkbilda. Det är ju inte självklart att alla ska kunna järnvägshistoria. Men när dom blir upplysta uppstår ”aha-upplevelser” vilka berikar besöket/ resan. Och inte bara att det finns glasskiosk och lekplats. Men det ena ska inte se utesluta det andra.

”Urvattningen” och likriktningen är också nåt jag fört fram genom åren. Att alla normalspårsföreningar blir ”SJmf” och smalspårsbanor ”RBmf” och ”NkLJmf” med tanke på vad som förevisas och man får åka i. Men det är ju minsta motståndets lag som ofta gäller: Dessa fordon är ju oftast de som kom senast och är mest lättunderhållna. Men som med tiden kräver underhåll de också. Och då blir det lätt i resursbristernas skugga att ”de mer museala” fordonen, kanske med mer anknytning till föreningen och banan, får fortsätta stå avställda i bästa fall under presenningar…

Så profilering är definitivt nåt jag skulle vilja tro på, och då även att medlemmar och besökare är/ blir medvetna om denna och därmed styr sina engagemang och besök kopplade till dessa. Dock är jag väl… ”realistiskt pessimistisk” på den punkten. Klart är dock att antikvariska instanser (motsv) borde vara medvetna om såna saker. Typ att Länsantikvarien i Dalarna reagerar om han kommer till SKÅJ i Krylbo och man där för fram att man har ”… ett par fordon som är väldigt typiska för järnvägarna i Skåne”. Jaha …. och? (Sett ur dennes perspektiv)

Men som Johan skrev ska ju t ex RAÄs pengar och därmed möjliga styrmedel räcka till mer än ”gammeltågsbranschen”, så då -ur ”strikt intäktssynpunkt på kortare sikt”- är faktiskt barnfamiljerna viktigare än antikvarierna. Men, som sagts, sysslar man med seriös museal verksamhet måste man tänka bredare och mer långsiktigt. Gör man inte det finns t ex vildavästernbanan i High Chapparall. Där finns det ju vagnar som ser gamla ut och ånglok som ryker…

/ L G

[Micke Carlsson]

mina farhågor är ju liksom tvärtom: Att dagens yngre och nytillkomna aktiva precis som ”de genomsnittliga barnfamiljerna” som ska försörja oss genom resor och besök nöjer sig med att ”..det ser gammalt ut och ryker från loket”.

Men som Johan skrev ska ju t ex RAÄs pengar och därmed möjliga styrmedel räcka till mer än ”gammeltågsbranschen”, så då -ur ”strikt intänktsynpunkt på kortare sikt”- är faktiskt barnfamiljerna viktigare än antikvarierna. Men, som sagts, sysslar man med seriös museal verksamhet måste man tänka bredare och mer långsiktigt. Gör man inte det finns t ex vildavästernbanan i High Chapparall. Där finns det ju vagnar som ser gamla ut och ånglok som ryker…

/ L G

Jag tänker att den inställningen om genomsnittliga barnfamiljer är väldigt cynisk och innebär ett slags självskadebeteende: Om inte "vi själva" tar oss mer på allvar, kommer "genomsnittliga barnfamiljer" heller aldrig att göra det. Vasamuseet skulle inte vara någonting, om det innehöll "en båt".

RAÄ:s och länens pengar går inte till High Chaparral. "En båt" ger inte mer intäkter än Vasaskeppet. Så där tycker jag resonemanget haltar igen.

Cynismen tror jag kommer ifrån en uppgivenhet kring att de aktiva som kommer är teknikintresserade men "sådär" roade av historieförvaltningen. Och att man måste anpassa sig till att "arbetskraft" är något man inte kan undvara. Men någonstans på den vägen tog man inte "sitt självpåtagna uppdrag" på allvar, menar jag.

Att berätta en historia är attraktivt, även för barnfamiljer som går och ser på Vasa.

Museibanor gör det inte på Vasamuseets sätt, där handlar det mer om cosplay, det råkar finnas en järnväg där tågen går, ska du åka med gubbe för nu går tåget! Det är lite spännande, men inte en berättelse, det som händer är "oförklarat" utom på någon liten textad skylt någonstans (i bästa fall). Här finns oerhört mycket att göra efter att första steget, få tågen att rulla, har klarats av.

[Granis]

Jag tänker att den inställningen om genomsnittliga barnfamiljer är väldigt cynisk och innebär ett slags självskadebeteende: Om inte "vi själva" tar oss mer på allvar, kommer "genomsnittliga barnfamiljer" heller aldrig att göra det

I´ll drink to that, som fransmännen säger Och hoppas..

/ L G

[Ante Svensson]

mina farhågor är ju liksom tvärtom: Att dagens yngre och nytillkomna aktiva precis som ”de genomsnittliga barnfamiljerna” som ska försörja oss genom resor och besök nöjer sig med att ”..det ser gammalt ut och ryker från loket”.

Men som Johan skrev ska ju t ex RAÄs pengar och därmed möjliga styrmedel räcka till mer än ”gammeltågsbranschen”, så då -ur ”strikt intänktsynpunkt på kortare sikt”- är faktiskt barnfamiljerna viktigare än antikvarierna. Men, som sagts, sysslar man med seriös museal verksamhet måste man tänka bredare och mer långsiktigt. Gör man inte det finns t ex vildavästernbanan i High Chapparall. Där finns det ju vagnar som ser gamla ut och ånglok som ryker…

/ L G

Jag tänker att den inställningen om genomsnittliga barnfamiljer är väldigt cynisk och innebär ett slags självskadebeteende: Om inte "vi själva" tar oss mer på allvar, kommer "genomsnittliga barnfamiljer" heller aldrig att göra det. Vasamuseet skulle inte vara någonting, om det innehöll "en båt".

RAÄ:s och länens pengar går inte till High Chaparral. "En båt" ger inte mer intäkter än Vasaskeppet. Så där tycker jag resonemanget haltar igen.

Cynismen tror jag kommer ifrån en uppgivenhet kring att de aktiva som kommer är teknikintresserade men "sådär" roade av historieförvaltningen. Och att man måste anpassa sig till att "arbetskraft" är något man inte kan undvara. Men någonstans på den vägen tog man inte "sitt självpåtagna uppdrag" på allvar, menar jag.

Att berätta en historia är attraktivt, även för barnfamiljer som går och ser på Vasa.

Museibanor gör det inte på Vasamuseets sätt, där handlar det mer om cosplay, det råkar finnas en järnväg där tågen går, ska du åka med gubbe för nu går tåget! Det är lite spännande, men inte en berättelse, det som händer är "oförklarat" utom på någon liten textad skylt någonstans (i bästa fall). Här finns oerhört mycket att göra efter att första steget, få tågen att rulla, har klarats av.

Jag köper Mickes resonemang rakt av och jag förstår uppriktigt sagt inte heller varför intäkter (som vi alla förstår är viktiga) står i motsats till att jobba vidare med föreningens ursprungliga syfte. Där är väl snarare en oklarhet hos föreningarna som kan leda till att man blir SJmf eller RBmf, eller? Om viljan att bevara minnet av XYJ verkligen genomsyrade verksamheten fullt ut, så vore problemet av underordnad betydelse, tror jag. Jag tror inte heller att bevarandet av XYJ egentligen behöver innebära konflikt med banmästare Snooks passion för compoundlok. Om man verkligen vet vad man sysslar med. Dessutom bäddar ett genomarbetat program för hur XYJ ska bevaras att det här med storytelling kan utvecklas =chans till ökade intäkter genom ökad kvalitet för besökaren.

Jag har oändligt svårt för det här med att på förhand ha en klar uppfattning om målgruppers önskemål och behov. Det är, som Micke också säger, ett självskadebeteende och ett sätt att urvattna sig själva. Vilket leder till likriktning och på sikt sämre verksamhet. Vilket i sin tur kan leda till försämrad kvalitet och en mindre intresserad allmänhet…

Ante

[Ante Svensson]

I slutändan handlar det om pengar
En gång i tiden kunde en museiförening uträtta underverk med liten kassa och aktiva medlemmar med glöd och ambition. Flera av branchens aktiva och andra tågentusister som är +55, har detta etsats sig fast. Det trista är arr den minnesbilden (som de har som referns från sina unga år) inte länge stämmer med verkligheten.

När nu NBvJ pekar på nedraget bidrag från stiftelsen, när smalspårsprojektet Hultsfred-Åseda ställer in trafiksäsonger, när verksamheten i Klippan sedan 1992 kämpar för en återstart, när Wadstena-föreningen har en publik verksamhet på en minimal nivå, när Dellenbanan kämpar med sina tilltänkta trafikfordon, när alla frågar sig vad händer med BJs och JÅÅJ....så är svaret som ingen vill/vågar säga. Brist på pengar i första hand. Finns inga pengar blir antalet aktiva cokså mindre.
Alla +55 som minns hur ÖSlJ, MUMA; SkJ, BJs m.fl. serverade nyrenoverade och/eller uppfräschade trafikfordon minst en gång per år har fortfarande dessa år under 1960-, 70 och 80-talen i sitt minne. Men tiderna är andra nu och det går inte längre att renovera en lanterninvagn med insamlade pengar bland aktiva och en "jädra gott humör".

Jag har förmånen med min roll på ULJ och vår verksamhet i Uppsala att de hur vår yngre generation från 15 år och uppåt har en helt annan syn på saken. Nu när skolor, kommuner, arbetsplatser ständigt blir utsatta för bespringskampanjer har denna generation en större förståelse för att "nu finns inga pengar att renovera XCtJs Qw-lok". Ingen frågar när blir HFJ 11 klar eller när ska SRJ Co30 börja renovera. De har genom sina uppväxt förstått att det är pengar som styr sådant och ibland också brist på aktiv personal.
Därför är jag egentligen inte förvånad över hur reaktionerna på nyss NBvJs urtspel är bland i synnerhet äldre entusiaster. (tar dock inte ställning till det, dvs för eller emot). Men jag vet att ett gott humör och ett femsiffrigt insamlat belopp räcker tyvärr inte för att byta omkring 3000 slipers kommande 2-3 år.

Låt mig avslutningsvis peka på att inflation och kostnadsutveckling påverkar även en museibanas budget (hur många gör egentligen en årsbudget och följer denna?). En svensk museijärnväg vill bygga ett nytt personalhus - kostnad 10-12 miljoner för ca 200 m2. Min egen förening vill bygga en vagnhall till - på ca 120 m x 15 meter. Kostnad 3 miljoner. Byte av till en helt nytillverkad ånglokspanna för ett 600-lok gjort hos VEÅ i Sävsjö landar på 1.5 miljoner - minst. Och RIksantikvarieämbetet kan omöjligen bidra med sina 16 miljoner årligen till enbart museibanorna. Det finns andra seriösa arbetslivsmuseer som också behöver pengar .

Jo, vi lever i ett samhälle där ekonomin är en av de tyngsta faktorerna i livet. Men jag skulle nog också säga att vi delvis kommer ur en värld där det inte var helt rumsrent att kalla sig vinstdivande och där det sågs som en självklarhet att vi skulle få stora kommunala eller statliga bidrag för att vidmakthålla verksamheten. Många gånger har jag hört aktiva i olika föreningar uttrycka bitterhet över den där jädrans kommunen som inte vill bidra till "vår viktiga verksamhet". Det tänkandet är nog typiskt för de som blev aktiva under 70-80-talen och tämligen okänt för de yngre generationerna. Allt måste finansieras på andra sätt och där är föreningarna olika framgångsrika att hitta hållbara lösningar. Där skulle jag nog säga att de som förväntar sig att kommunen ska hosta upp en massa pengar i bidrag själva bäddar för att föreningen på sikt får ekonomiska problem i framtiden, genom att fördröja omställningen till en modern tid.

Jag tänker också på att en orsak till att de unga inte frågar efter när HFJ 11 blir klar eller när det är dags att renovera SRJ Co 30, kan vara att ULJ har två, tre pågående ångloksprojekt, samt flera personvagnar under renovering. Plus SRJ 55 och andra projekt. Det är nog lätt att se att Co 30 inte är aktuell just den här veckan eftersom man tydligt kan se att mycket rör på sig. Andra föreningar har kanske inte det så. Där är antalet projekt färre och det kanske inte alltid syns en rörelse framåt. Men viktigt är ju att kunna driva projekt framåt i en balans som passar den egna föreningen och där ekonomin av största betydelse. Vi har nog en tradition att göra allt själva, men idag kanske det här med att köpa vissa tjänster för att lätta de aktivas börda blir en viktig del av verksamheten när så är möjligt. Återigen, god ekonomi öppnar för att föra projekt framåt.

En annan skillnad mot när ÖSlJ kunde snyta fram en totalrenoverad 600 mm BCo om året är dels att museibanorna idag sitter med banor om en halvmil och uppåt, en mängd byggnader och andra anläggningar att vårda, dels har en trafikfordonspark som också måste underhållas och hållas i skick. Trots detta gör flera föreningar investeringar i verkstäder och andra faciliteter, plus att flera stora renoveringsprojekt pågår landet runt. DONJ 8, NHJ BCo 1, SRJ sommarvagnar, SRJ 27, NÖJ 16, SkJ:s lejonbur och S-lok, VGJ 29, VGJ 31, BLJ 6, SÖJ 6, MÅJ XC 10, SlRJ 3 är några jag drar ur högen. RAÄ är en viktig del av detta, men mycket handlar också om föreningens nätverk i bygden där priser kan pressar etc. Annat beror också på förmågan att söka pengar och hitta samarbeten som stöttar denna utveckling. Ett gott humör är viktigt i detta, att tro på det man gör och att man söker lösningar istället för att älta problemen. Psykologi är viktigt i alla delar av vår verksamhet. Uppgivenhet kan sänka föreningen med de bästa förutsättnigarna.

Kostnaderna för allt detta slår mot föreningarna, men på olika sätt. De som klarar sig bra har en verksamhet som ger intäkter som kan möta dagens krav och har personal att klara uppgiften. De som inte hängt med har det tuffare. Upprördheten kring vissa fordon som ska skrotas och att föreningar ställer in driften handlar nog mycket om en oro kring bevarandeuppdraget kontra den krassa verklighet vi lever i idag. Men jag tror nog att insikten om de ekonomiska realiteterna är utbredd idag. Men att därifrån lyfta den ursprungliga tanken med förening XYJmf och att våga satsa på att behålla den museala kärnan och att kanske modernisera arbetssätt och metoder att möta dagens besökare utan att säga att "de bryr sig inte om vad som står på vagnarna" är svårt. Det är en utmaning för oss idag och imorgon. Och, det kostar.

Ante

[Johan Vinberg]

Jag tänker att den inställningen om genomsnittliga barnfamiljer är väldigt cynisk och innebär ett slags självskadebeteende: Om inte "vi själva" tar oss mer på allvar, kommer "genomsnittliga barnfamiljer" heller aldrig att göra det

I´ll drink to that, som fransmännen säger Och hoppas..

/ L G

Hmmm... museibaneentursiasten vill nog gärna gå på linjen att "den genomsnittliga barnfamiljen" ändå ser skillanden på en historiskt korrekt renoverad vagn och en mer snabbrenoverad. Men egentligen gör det inget, för om inte museibaneentusiasten inte får renovera historiskt utan endast pragmatiskt lägger denne starx av. Alltså är det vikitgt att den aktive museibaneentusiasten (som också ska ses som en kund till museiföreningen) får förverkliga sina visioner.
När vi på ULJ inte länge kunde låna in vagnar över sommaren från RB (detta fjordes fam t.o.m. 1977) var det flera resenärer som sa säsongen 1978: "Men var är vagnarna med mjuka bekväma säten?. Nu har nu ju bara vagnar med hårda eller tunnt stopade säten".

[Granis]

Jag börjar bli lite orolig där, om mina inlägg tolkas som att jag förespråkar ”kommersialism före musealitet” eller så. Jag kanske uttrycker mig… stort och övertydligt i mina ändå fiktiva exempel på hur det kan bli och vara, liksom. Och mina förhoppningar är definitivt att det ena ska gå att kombinera med det andra. Men framförallt inte utesluta. Problemen -om man nu går in på övertydlighet och överdrift- är väl om man inte tror att det går. Eller ens försöker tro det.

Men jag tror inte att en hord av betalningsstinna barnfamiljer (finns såna ö h t?) skulle åka fyrtio extra mil bara för att de fått veta att ULJ har en personvagn från NkLJ i ett av sina tåg, och på vägen dit dessutom bara passera ett par andra banor med liknande trafik (fast utan NkLJ-vagn). Men kommer dom, och under besöket/ resan får reda på detta, t ex genom att läsa det i en museiguide eller muntligen bli upplysta om det när de sett bokstäverna ”NkLJ” på en av vagnarna, så kan man få uppleva reaktioner som ”ojj, va trevligt; min farmor bodde i Hagfors så då har kanske hon åkt i just den vagnen när hon var ung?”. Därom kan jag ge besked, ty jag har varit med…. Så då kanske det är andra, mer allmäna och fundamentala saker, som gör att de åker till en speciell bana? Men när de kommit ska inte bara tågt*ntar utan även vanligt folk få reda på att det är en form av levande museum de inte bara besökt utan även åkt med. Och varför och på vilket sätt det är så.

”Man måste veta vad man håller på med” (typ) har det skrivits här. Helt rätt. Vet vi inte det själva kan vi ju heller inte tala om det för andra. Varken besökare, sponsorer, myndigheter eller politiker. Sedan beror det ju på vad man skrivit i sina stadgar. Hur ”allmäna” eller ”specifika” är dessa? Eller ska de vara? ”Föreningen ska samla och i drift visa upp fordon och minnet av Knöcklinge- Bröcklinge Järnväg på en del av densamma”. Eller ”Föreningen ska fixa fram gamla fordon som påminner om hur gamla Knöcklingebanan ungefär såg ut -även om den byggts om till normalspår” (för det är den bana man kunnat/ klarat att få tag på)?

Det sistnämnda är naturligtvis det enkla. Framförallt på kort sikt. Och som då -hyfsat skött, typ- kan ge flest besökare till minst omkostnader =mest pengar till verksamheten. I stället för att omsorgsfullt samla på sig rester av de unika fordon med 783 mm spårvidd banan egentligen hade för grannlaga renovering och rekonstruktion.

Men i längden urvattnas musealiteten och då intresset från de som verkligen kan bidra till verksamheten långsiktigt. Inklusive då bland ”proffs” och ”det allmäna”, även om vi alla är eniga om att från dessa, myndigheter och politiska organ, får vi aldrig det vi behöver ändå för att driva verksamheten.

Intressant i sammanhanget och i dagsläget är väl då hur föreningarna formulerat just detta i sina stadgar -och hur de följer dom? Och om det återspeglas i verksamhets och bevarandeplaner? Om såna finns ö h t...

/ L G