Gosedjur och tunnelseende

[Johan Vinberg]

Den amoklöpande debatt om Järnvägsmuseums X5:as mellandels vara eller inte vara får mig osökt att ställa mig frågan om varför en del av järnvägshobbyns utövare skaffar sig fordonstyper som ett slags visuellt gosedjur. För det handlar väl knappast om att de själva vill mecka (i Gävle) och köra med fordonet ifråga? Eller?

Ovanpå det verkar en del av de högljudda sakna helhetssyn, alltså inte över själva fordonet ifråga utan en förståelse för underhålls- och renoveringskostnader, personalkostnader för de som ska genom underhållet, förvaringskonstnader (värme, el, byggnadsunderhåll) och mycket mer. Istället infinner sig ett tunnelseende hos de högljudda förespråkarna där, i brist på helhetssyn, det ställs emotionella krav på att museiledningen har ett slags skyldighet att just bevara de fordon som man har som sina visuella gosedjur.

Trots mina snart 50 år som tåghobbyutövare är jag uppenbart inte någon fordonsnörd. Visst kan jag ibland tycka det är tråkigt att mina barndomsminens elektrolok på smalspåriga kalkbrottsbanan (de var 2 st) i Limhamn inte bevarandes. Men "so what"? Det finns ju bilder och ritningar sparade på dem.
Ingen av de DDR-mässigt skittråkiga X9p på Roslagsbanan sparades. Vem saknar dem egentligen annat än en och annan RB-fanatiker?

För vems skull ska en komplett X5:a egenligen sparas? Knappast för en förkrossande majoritet av Järnvägsmuseums framtida besökare.
Ni som nu talar om förtroendekris för Järnvägsmuseet - hur många gånger per år skulle ni tänka er att åka till Gävle för att kika på en komplett X5:a? 2 ggr per år eller 12 ggr per år? Eller rent av mer.
Låt mig avslutningsvis citerar Björn Wahlroos på finska Sampo (Nordeas huvudägare) när han fick frågan om vad han ansåg om de svenska protesterna över flytten av Nordeas huvudkontor till Helsingfors. Hans svar var ett enda orrd : "Emotionellt".

[Heller]

Låt mig avslutningsvis citerar Björn Wahlroos på finska Sampo (Nordeas huvudägare) när han fick frågan om vad han ansåg om de svenska protesterna över flytten av Nordeas huvudkontor till Helsingfors. Hans svar var ett enda orrd : "Emotionellt".

Fast, Johan...just där är väl pudelns kärna? Engagemanget är emotionellt. Jag kan ju inte prata för andra, men för egen del är det absolut så. Det finns en stor känslomässig del i att jag lägger mycket tid på järnvägshobbyn. Att jag sedan har förmånen att få ta hand om just mina, som du uttrycker det, visuella gosedjur, gör ju bara engagemanget större.

Det kommer alltid att finnas de som har väldigt mycket synpunkter på vad som görs, utan att själva göra något. "Ni borde köra ånglok" (ja, fast det är isärplockat och håller på att renoveras, så det går inte just nu), "ni borde köra hela vägen till Växjö" (ja, fast vår järnväg slutar i Hultsfred, och dessutom är banan till Växjö riven), "ni borde ha en Tp" (ja, fast nu finns det bara fyra lok bevarade och vi äger inget av dem), "ni borde...". Listan kan göras lång om man skulle ställa samman alla kreativa åsikter, eller ska vi säga förbättringsförslag, som man har fått höra. Givetvis finns det mycket kloka tankar också, men det är väldigt ofta så att någon annan än förslagsställaren ska vara den som genomför det hela.

Under en slipersbytarhelg var vi några gubbar som lekte med tanken på att man borde göra om föreningsdemokratin. För varje dagsverke skulle man få en röst till nästkommande årsmöte. Därmed skulle de som gör mest i verksamheten också vara de som bestämde mest. Givetvis stannade det vid ett tankeexperiment, men icke desto mindre ett intressant sådant.

Det är nog så att järnvägshobbyn alltid kommer att ha en stor andel "tyckare" i förhållande till andelen "görare". Men det kanske bara får vara så. Och så fokuserar vi som gör saker på att göra det vi vill och tycker är kul.


Visuellt gosedjur, i form av YBo5p 883.

[Johan Vinberg]

Det finns olika nivåer på emotionellt engagemang. I mitt fall en generell tillfredställelse (kan kallas emotionellt) att kunna återskapa en bit av 1950-talets Roslagsbana (SRJ) mellan Uppsala och Faringe med både fordon och stationsmiljöer (från olika decennier av SRJ-epoken).
Så finns det emotionellt engagemang som är så pass högt att det hamnar utanför rim och reson.

Att det finns en anomali mellan stillasittande tyckande och handgripligt utförande har jag upplevt sedan mina första aktiva dagar på Sollentuna Enskilda Järnväg 1973. Jag störs inte av det, ty det har alltid existerat inom min hobbysfär. Det är snarare den brist på vetskap om att statlig museiverksamhet är reglerad i ett "Regleringsbrev" från regeringen. Att man lever i en slags tro att ett statligt fordonsmuseum har en skyldighet att bevara "allt". Att man saknar förståelse för att ekonomi och andra resurser inte kan möjliggöra denna i och för sig välmenande tanke.

Bra slutklämm Peter om att vi ska ha kul!

[Micke Carlsson]

Kan man t ex som skattebetalare ställa krav på att ett museum tillika myndighet följer sin egen bevarandeplan? Nog finns det ändå utrymme att diskutera saken, inte minst för att det handlar om en statlig institution. Sen är det så att det finns många argument kring praktikaliteter, men de kan kanske reserveras för de ideella verksamheterna som inte utövar myndighet i sin roll. De kan få säga "det är så svårt, det är så dyrt" men på en myndighet kan man ställa högre krav på att de jobbar utifrån sin planering, av vilken bevarandeplanen är en sådan.

[Jan_Murberger]

Det här är lite svårt. Till att börja med tror jag att detta med ideellt arbete snart är ett minne blott. Svenskar har fått det för bra, helt enkelt, och många barn i dag har inte ens sett hantverk bli utfört. Man beställer ett badrum och åker på semester och vips, så har man ökat sina skulder och gjort något ofta onödigt samtidigt. I föreningslivet är allt jättekul tills det behövs en kassör. Öh…kan vi inte betala för en kassör? Gräva för hand, kan vi inte ta hit någon med grävmaskin? När jag var ung byggdes fotbollsplaner med skottkärra och spade och det var inte så länge sen. Hur hade folk tid då? Så, om man ska driva ett museum professionellt, med betalda arbetare som renoverar och putsar- hur mycket har man råd att bevara? Hur många skattebetalare vill betala för det? Jag såg någonstans att man sparat kontaktledningsbryggor där det gick en promenadväg under. Jag frågade vem som står för underhållet. Då kom frågan underhåll? Det fanns ingen förståelse för att hängande utrustning ska besiktas som minimum för att ingen ska få saker över sig. När det gäller vad som ska finnas på järnvägsmuseum tycker jag att skildrandet ofta stannar kring 1960-70 någonstans, som generellt intryck. Varför inte ”tvinga” besökarna att gå igenom ett motorvagnståg, eller kanske ställa upp personvagnar från 1800-talet och fram till nutid så att man kan se hur resandet har förändrats genom tiderna? I ett sådant sammanhang kunde man gott ha med EN sektion motorvagn från en tidsperiod. Man hade också sparat golvutrymme genom att ta bort stolar och ha utställning och montrar i tågen som i så fall står inomhus, eller kanske ute. För mig är museum ett pedagogiskt projekt. Det stannar inte vid en tidsperiod. Ängelholm är ett utmärkt exempel på detta. Jag blev förvånad över det långa tidsspannet och långfalden i utställningen.

[Granis]

Fast, Johan...just där är väl pudelns kärna? Engagemanget är emotionellt. Jag kan ju inte prata för andra, men för egen del är det absolut så. Det finns en stor känslomässig del i att jag lägger mycket tid på järnvägshobbyn. Att jag sedan har förmånen att få ta hand om just mina, som du uttrycker det, visuella gosedjur, gör ju bara engagemanget större.

Fast om vi håller oss till ”X5-frågan” så handlar det väl inte om nåt annat engagemang än om vad Någon Annan =Järnvägsmuseum ska göra? Då blir känslomässigheten lite ihålig, typ. Ja, man kan dra fram ”jag är skattebetalare och kräver- argumentet”, och det… är väl intressant i o f s. Men inte konstruktivt. Visst; man får väl uppvakta riksdagsmän och så då. Men….

Under en slipersbytarhelg var vi några gubbar som lekte med tanken på att man borde göra om föreningsdemokratin. För varje dagsverke skulle man få en röst till nästkommande årsmöte. Därmed skulle de som gör mest i verksamheten också vara de som bestämde mest. Givetvis stannade det vid ett tankeexperiment, men icke desto mindre ett intressant sådant.

Här blir det en annan sak. Man ska hantera egna grejer. Då handlar det som du är inne på om föreningsdemokrati. Där eget engagemang avgör mycket. Såväl att jobba själv som att sponsra/ jaga sponsorer.

Och då blir inte demokratin matematisk, liksom. Det kan man också ha åsikter om. Jag brukar dra exemplet om Tant Asta från Borås som blir medlem i SRJmf, åker på årsmötet i Uppsala och kräver att ULJ Ma ska om inte sluta jobba med ”Stortysken” så i varje fall renovera Gp 3132. Så vinner hon i en omröstning. Vad händer då? Dom i Faringe konstaterar ”jaha, då får vi släppa tysken och sätta i gång med Gp:n”? Knappast. Snarare sk*ter dom i det, och om man ändå kräver att de om de måste ska sluta med annat och sätta i gång med Gp-loket så sticker de. Som man kan göra när man jobbar ideellt. Sen får styrelsen (och Tant Asta?) ordna fram ny personal och nya resurser att jobba med Gp-loket, enligt det formella årsmötesbeslutet.

Att koppla inflytande till arbetsinsats kan väl bli… lite knepigt om det ska ”formaliseras” på det sätt du beskriver. Nu varierar det kanske från förening till förening och från bana till bana, men i praktiken är det nog redan så: Vill ULJ Ma jobba med ”Stortysken” och tar fram en realistisk plan för revisionen så blir det så. Och inget Gp-lok. Och vill ULJ Ba ha den banmaskinen men inte den för sina jobb blir det så (även då givetvis kopplat till planer och resurser).

Likaså om en fd Rx-redaktör tycker att YBo5p 796 ska målas i leveransutförande (ljusgult/ grönt) medan Den Rälsbussansvarige (som dessutom till stora delar utför renoveringen själv) säger ”nej” då han vill ha den som övriga rälsbussar på ULJ (och som de ö h t gick i Roslagen); orange/ gult. Skulle den åsyftade gamlingen då kräva omröstningar (styrelsebeslut hade inte hjälpt) och mot all förmodan vunnit hade han väl antagligen fått ett par burkar färg och en (?) pensel med uppmaningen ”gör det själv då..”. Ty så funkar det. Och ska funka, utan överdrifter då. Tycker iallafall en gammal fd Rx-redakör

/ L G

[Micke Carlsson]

Jag vet att det är förmätet att tycka saker om vad andra ska göra. Jag skulle inte vräka på så om det handlade om en förening. Det handlar om en myndighet, och då får man tycka saker. Myndigheter har inte föreningars problem, de har myndigheters problem, så alla sådana paralleller är missvisande. Av en myndighet kan man begära klarhet över hur de fullgör sin uppgift och utifrån vilka parametrar. Om myndigheter fungerade som föreningar vore vi illa ute.

[Richard Loe]

Men nu behöver vi fundera på vilket uppdrag Järnvägsmuseet egentligen har. För det är rätt uppenbart att det inte är att bevara ett exempel på varje fordonstyp som gått i trafik här i Sverige. Det enda elektriska motorvagnstågen Jvm har är en X7 med en UB7X samt en X1, och dessa är betydligt mer representativa än en X5. Det saknas X9, X16/X17 och X20/X21/X22/X23 som alla var mer vanliga än X5/X8.

Men när det gäller just X5 så behöver de som klagar om Jvm beslutet ställa sig några obekväma frågor. Främst, var fanns ni när X5:orna fanns vid SKÅJ och Dellenbanans vänner? Dom stod där i 15 år. Om nu X5 var så viktig så kanske ni borde ställt upp lite tidigare istället för att nu hacka på Jvm. Då hade ni kanske haft ett fordon bevarat ordentligt, kanske även trafikdugligt.

[Björn Arvidsson]

Men nu behöver vi fundera på vilket uppdrag Järnvägsmuseet egentligen har. För det är rätt uppenbart att det inte är att bevara ett exempel på varje fordonstyp som gått i trafik här i Sverige. Det enda elektriska motorvagnstågen Jvm har är en X7 med en UB7X samt en X1, och dessa är betydligt mer representativa än en X5. Det saknas X9, X16/X17 och X20/X21/X22/X23 som alla var mer vanliga än X5/X8.

Men när det gäller just X5 så behöver de som klagar om Jvm beslutet ställa sig några obekväma frågor. Främst, var fanns ni när X5:orna fanns vid SKÅJ och Dellenbanans vänner? Dom stod där i 15 år. Om nu X5 var så viktig så kanske ni borde ställt upp lite tidigare istället för att nu hacka på Jvm. Då hade ni kanske haft ett fordon bevarat ordentligt, kanske även trafikdugligt.

X5:an fanns hos SKÅJ i över 30 år och det var väldigt få som gjorde arbeten på den under den tiden. Var var då alla som anser att den skulle bevaras i sin helhet?

[Björn Arvidsson]

Kan man t ex som skattebetalare ställa krav på att ett museum tillika myndighet följer sin egen bevarandeplan? Nog finns det ändå utrymme att diskutera saken, inte minst för att det handlar om en statlig institution. Sen är det så att det finns många argument kring praktikaliteter, men de kan kanske reserveras för de ideella verksamheterna som inte utövar myndighet i sin roll. De kan få säga "det är så svårt, det är så dyrt" men på en myndighet kan man ställa högre krav på att de jobbar utifrån sin planering, av vilken bevarandeplanen är en sådan.

Om du med sin egen bevarandeplan syftar på boken "Bevarandeplan för järnvägsfordon" som kom ut runt 2004. Så var ju den boken ett samarbete mellan JVM och JHRF. Så den kan man inte kalla JVMs egen bevarandeplan. I den finns en hel drös fordon som inte tillhör JVM. En del är i ett utmärkt skick och vissa mycket sämre skick och en del skrotade. Så ur bevarande synpunkt är den inte värd mycket, men är en intressant läsning ändå