Berättelsen om slängskjutsen i Edsbro är ju en skröna från Roslagsbanorna, världsberömd bland alla som någon gång arbetat i detta smalspårsrike. Så fort det handlat om järnväg eller sjöfart så har skrönorna vuxit fram och förökat sig genom delning tills en och samma berättelse förekommer i så olika varianter att man ibland undrar om det är samma händelse som det berättas om.
Den här skrönan har berättats här i forumet flera gånger tidigare, och nog har kanske någon ytterligare detalj framkommit allt eftersom. Den som vill borra i saken kan ju leta i de olika forumversionerna. Dock är berättelsen egentligen inte särskilt märkvärdig, en vardagshändelse från förr.
De inblandade SRJ:arna var alltså bland dem som föddes som bondsöner och fiskarsöner hos h´Österman eller ´olmkvist på 20-talet, gick sina 6 år i folkskola och sen skickades ut att jobba för familjens försörjning, i jordbruket, i skogen, i fisket eller på sågverket. Från 9 april 1940 och ett halvt decennium framåt fick många av dem, liksom alla andra grabbar, i stället göra långa perioder i "beredskapen" med mauser m/96 och fårskinnspäls i Tornedalen eller någonstans längs norska gränsen.
I slutet av 1940-talet gick Sverige istället på högvarv och alla de här grabbarna sögs upp på arbetsmarknaden och många hamnade tex i industrin, hos Televerket, vid järnvägen. Personalbehovet var stort, både pga generationsskifte och för att krigsårens material- och bränslebegränsningar nu till största delen hade lyfts bort. Därför bestod personalstyrkan på tex SRJ av en ung kader järnvägsmän där alla var unga men inte nödvändigtvis erfarna.
Saken var alltså den att norrgående lokalgodståget, förspänt av en Stortysk, denna vinterdag var på väg från Rimbo till Hallstavik. En eller några vagnar skulle sättas vid lastkajen i Edsbro, vilket endast nåddes från söder. För att slippa göra rundgång och senare rundgång igen beslöts att vagnarna ifråga skulle fås till lastkajen medelst slängskjuts. På den här tiden var slängskjuts någorlunda vardag, och till och med när jag och min generation unga järnvägare arbetade på bangårdarna tog man till slängskjuts emellanåt. Av nödvändighet, av dumhet eller av lathet. Ibland gick det bra.
Alla borde sålunda varit införstådda med vad som skulle göras, när och av vem. Eldare på loket var "Rulle" vars son understundom syns till i järnvägsdiskussioner både här och på tex Fäjjan. När jag många år senare började på RB var Rulle istället en av de äldre lokförarna, och en av dem som var extra trevlig att tjänstgöra ihop med. En Rimbo-sväng med honom inkl lång paus i Rimbo brukade innebära trevligt prat, inte sällan om järnvägen då och om äldre kollegor. Tågbefälhavare på lokalgodståget sägs ha varit Lidman, en annan av många ljuspunkter på RB för oss glin på 70-80-talet. En tredje som figurerar i skrönan är "Rånäs-Anders", som även han var äldre-kollega till oss ungtuppar, på bangården och som förare. Det skulle vara kul att få se bilder av dessa, och alla andra "gamlingar", från när de var unga, ifall nån har sådana,
Nå, man växlade fram loket och bakom detta lastkajsvagnarna och ställde alltihop i position för att kunna accelerera, koppla av, hinna dra undan loket och sen lägga om växeln för att få in vagnarna till lastkajen genom frirullning. Lokbesättningen var uppmärksam på signalgivningen, en stationskarl stod vid växeln beredd att lägga om och ytterligare en man klängde livsfarligt i vagnsänden eller uppe på hästskokopplen för att dra ut sprinten i rätt ögonblick så att "kringlan" föll ur.
Ja, nånstans gick det ju galet. Stationskarlen vid växeln var kanske oerfaren, hade kanske aldrig varit med om slängskjuts och ingen förklarade kanske hur det skulle gå till. Stortysken fick "framåt" och accelererade igång för att få upp fart på lastkajsvagnarna, på tecken av växlingsledaren slog föraren av ett ögonblick så att kopplen skulle slakas och göra det möjligt att "dra sprinten" och därefter visades framåt med innebörden "kör av helvete" för att loket skulle hinna undan så att växeln hann läggas om innan de nu frirullande lastkajsvagnarna hann fram.
Dumt nog låg växeln in mot lastkajen när 60 ton stortysk kom accelererande. Inte en chans att få hejd på alla de där tonnen så stoppbocken for iväg i smådelar och loket tuggade lera och grus innan det kom till vila med främre kopplet nästan uppe på trappan till lanthandeln på andra sidan landsvägen. Vagnarna å sin sida försvann i god fart ut på linjen norrut. Stor förvirring, folk kom springande från alla håll och länsman kom vinglade på cykeln och gestikulerade och skrek "Flytta genast på loket! Det hindrar trafiken!"
* * * * * * * * *
Min fd RB-kollega Isaksson, lika understundom hålfabrikör och stämpelfärgskonsument som jag, har tidigare bidragit med en för mig ny omständighet (se länken nedan). Han brukar, till skillnad mot mig, veta reda på sig så ett mått av sanning finns det säkert i hans påpekande, även om INGENTING kunde tas för sant när gubbarna på RB kom igång runt fikabordet på Stockholm Östra.
Ovanstående var en av troligen flera äldre forum-diskussioner där "slängskjutsen i Edsbro" avhandlats. Läs mera där, och kanske om vad som VERKLIGEN hände?
Där finns även ett foto som någorlunda bekräftar skrönan, och tidningsklippet ger också året när det hände. Det var otroligt kul för oss som hörde dessa notoriska skrönoförbättrare att få se att det faktiskt hade inträffat! Det tvivlade nog många av oss på, i vart fall på magnituden i händelsen
https://www.jvmv2.se/forum/index.php?mo ... 36#p181214
"Cykel" sade skrönan, men med tanke på årstiden då spektaklet inträffade måste jag väl för övrigt ge Ingschenjör Yep en poäng avseende fordonet ifråga.
(Minnes I Trafikförordningen, vilket definierar "fordon" såsom farkost som tar sig fram på hjul eller medar!
Vad hydrokopter som tar sig fram på land klassas som för slags djur får däremot allmogen begrunda på egen kammare.) * * * * * * * * *
Denna utgåva av "Gagg till kaffet" kom till på förekommen anledning, nämligen denna::
https://www.jvmv2.se/forum/index.php/in ... &id=261988
Här finns även det ovan nämnda pepåkandet om ocykeln.