Jag tycker det var "rätt tänkt" och en väg framåt att ge ut en sådan, men efter 20 års dvala så har mycket gått förlorat av det goda initiativet. OK, man kan se att verkligheten i vissa avseenden har utvecklats i riktning med dess förslag, men att stora avvikelser också har inträffat, som inte går att rätta till. Den fungerar inte längre för att leda framåt, tyvärr. Det är inte ett "levande dokument" även om jag tycker mig se att SJVM/SMTM faktiskt har arbetat utifrån den, åtminstone till delar. Men "räcker det"?
Vad står det i den:
-Att den är ett diskussionsunderlag, inte ett styrande dokument eller på något annat sätt tvingande. Att den bygger på fordonsägarnas vilja att medverka i planen. Att synpunkter på innehållet emottages tacksamt. Och synpunkter finns det ju, här kommer några till. 2004 så inbjöd i alla fall utgivaren till att ha diskussion om innehållet och tillämpningen, så vi kanske kan lägga ner hela "gör det själv istället"-argumentationen.
-Att syftet med bevarandeplanen är att ge dels legitimitet till järnvägsfordonsbevarandet genom att med hjälp av experter fastställa vad som faktiskt är av "Riksintresse" att bevara, och att därigenom stödja att sådana riksintressen inte går förlorade. Fordonen i bevarandeplanen är alltså alla av riksintresse, men indelade i A- och B-kategori för att skilja på vad som är (mina ord) "omistligt" (A) och "villhöver" (B) om det ställs på sin spets.
Det står att "Utgångspunkten för en nationell samling måste därför vara fordonen som finns vid Sveriges Järnvägsmuseum" eftersom man inte kan lägga på ideella föreningar att ta ensamt ansvar för delar av riksintresset, d v s inte begära att de gör det. Men av SJVM kan man rimligen begära det alltså, som det verkar. Det tyckte i alla fall SJVM själva, då för 20 år sedan. Med den prioritering i A- och B-fordon som finns, så är kanske frågan besvarad om vad som ska bort ifall X5 ska in, om man ska diskutera resursplaneringsbiten om vad som tar upp plats på de begränsade spårmetrar som finns.
Vad står det då om X5 i bevarandeplanen?
-Att X5 är ett "kategori A"-riksintresse, med motiveringen: "representerar ett viktigt nytänkande som ligger till grund för dagens satsningar på motorvagnståg och dess tekniska värde måste anses som betydande, Ett av de kompletta tågsätt som idag finns bevarade bör därför återställas till driftdugligt skick". (När detta skrevs fanns fortfarande 216 eller var helt nyligen skrotad(?), men 221 ansågs vara den med bäst förutsättningar att bevaras)
Då kanske vi också kan släppa alla argumenten om att X5 är ett tåg som ingen minns och bara ett försvinnande fåtal tycker har ett värde, såvida man inte vill ställa sin egen uppfattning emot "samlad expertis" som gav detta utlåtande 2004. (Jag har iofs inget emot att gå mot strömmen, men man ska veta att det är det man gör då, och kunna stå för det)
Vi kan då konstatera att SMTM går emot sin egen expertis ifråga om hanteringen av X5, och därför finns också den allmänhetens kritik till beslutet om X5:s öde, som setts framföras. Kritikerna håller alltså med om vad SJVM en gång skrev i bevarandeplanen om principer och fordonsurval men ifrågasätter varför detta inte följs. Det var ju SJVM vi skulle kunna lita på när det kom till att säkra riksintressena.
SMTM är ingen förening. De är en förvaltningsmyndighet. Precis som bevarandeplanen konstaterar, kan man inte lägga krav på föreningar. Men på myndigheter finns många krav, i lagar och i regleringsbrev. Som medborgare är det rimligt att ha krav på att våra myndigheter "gör det bästa" av de krav som ställs på dem genom lag. Alla medborgare fattar kanske inte vilka krav som kan ställas och tycker att myndigheten består av några sköna killar och tjejer som man inte ska bråka med om skitsaker, gör bättre själv isåfall och låt dem göra sin grej. Men om man inte fattar, så ska man kanske läsa på.
En förvaltningsmyndighet (som SMTM) är styrd av Förvaltningslagen 2017:900. Den är utformad att passa i första hand myndigheter som tillhandahåller en service/ärendehandläggning och hur den ska gå tillväga med det. Handläggning av privatpersoners myndighetsärenden ser ut att vara det främsta temat. Men i anpassad tillämpning är den inte ointressant ändå, man får lägga ihop den med de övriga lagkrav som ställs på SMTM.
Regleringsbrevet handlar mycket om ekonomi och redovisning, och vissa grundkrav i verksamheten. Betydligt mer intressant är Förordning (2007:1198) med instruktion för Statens maritima och transporthistoriska museer. Där hittar man uppgifter som dessa:
2 § Myndigheten ska särskilt
vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika de samlingar som har anförtrotts myndigheten,
hålla ett urval av samlingarna tillgängligt för allmänheten samt driva och stödja utställningsverksamhet och annan pedagogisk verksamhet,
lämna information, råd och annan hjälp till regionala och lokala museer samt stödja ideellt arbete inom myndighetens verksamhetsområde,
verka för bevarande och brukande av kulturhistoriskt värdefulla fartyg, järnvägsfordon och andra fordonstyper som omfattas av myndighetens verksamhetsområde, och
verka för ökad kunskap grundad på forskning och samverkan med andra, exempelvis universitet och högskolor, och förmedla kunskap inom sitt verksamhetsområde.
Det är lite kul att en förordning säger att samlingarna ska växa, inte krympa
"Budget är inte mitt problem" tänkte väl den som skrev det. Nej, då är det faktiskt Kulturdepartementets problem.Det finns också en museilag 2017:563. Ur den kan vi också ta något, exempelvis:
Förvaltning av samlingar
9 § Ett museum ska aktivt förvalta sina samlingar för att nå verksamhetens mål.
Då är frågan, är det de mål vi sett kommunicerade i Bevarandeplanen, eller vad? Om inte, vilka mål är det då? Om andra än bevarandeplanen, vad i hela friden skulle den då vara bra för?
Här har vi vad jag uppfattar som grunden till kritiken mot beslutet att skrota X5 mellanvagn. Inget av den kritik jag sett avviker från dessa riktlinjer. Hela frågan är större än X5, för SMTM får kritik för sitt agerade lite då och då. Förhållandet mellan museet och föreningarna t ex har alltid varit lite ansträngt, ända sedan föreningarnas tillkomst. Det är inget att sticka under stol med, det finns misstro i båda riktningar och det har hämmat både föreningar och museum, och därmed i slutänden hela bevarandet av järnvägshistoria. Varför kan vi lämna därhän nu men i Museilagen stod ju att ett statligt museum ska "stödja ideellt arbete inom myndighetens verksamhetsområde" och jag säger inte att de inte har gjort det, men att det har haltat betänkligt ibland, så att "motsatsen till stöd" har inträffat ett flertal gånger. Och museet har säkert sina egna exempel på dåligt samarbete från föreningshåll.
Vad har det med X5 att göra?
En form av kritik som ibland framförs mot museet är att de inte verkar ha något mål i fordonsbevarandet, vilket kan sägas bevisas av just hur man hanterar X5 i förhållande till sin egen utgivna bevarandeplan. Museilagen, om inte annat, tycker att det är "fel" om det är så.
Vad både SMTM och föreningarna behöver är allmänhetens och samhällets stöd för att överleva, frodas och utvecklas. Det vore jäkligt smart om dessa intressenter då kunde lyckas samverka istället. Och då är vi framme vid "vägen framåt" som rubriken på inlägget sa.
Ett sätt att samverka kunde vara att sparka liv i bevarandeplanen och aktivera SMTM, föreningar och "experter" på olika områden i att hålla planen levande samt att bidra till förutsättningar att underlätta bevarandet av statligt eller privat ägda fordonssamlingar av riksintresse. Att upprätthålla ett "bevaranderåd" kontinuerligt för att i slutänden se till att vi inte förlorar för mycket av den bevarade järnvägshistorien nu när stora tekniska förändringar (=ERTMS) kommer att slå ut veterantågstrafiken så som vi har "känt till den" sedan 70-talet. Museibanorna berörs inte på samma sätt, men kan ändå ha mycket att vinna på att ingå i ett sådant "råd". Ska man kunna rädda något av det som blir utestängt från Trafikverksspåren framöver kan man konstatera att det finns för få normalspåriga museibanor i landet, att "fly till" med sin verksamhet. Ingen är "stor nog" att försöka lösa detta kommande problem på egen hand, men kanske det går tillsammans. För det kommer att bli stora förändringar i hur ideell museiverksamhet ska kunna bedrivas framöver, och det är nu, "fem i tolv" som det kan gå att göra något för att hitta framtidens sätt. Att vi har ett SMTM som jobbar med sitt på lösa boliner och en hel föreningsbransch som bara står och tittar ner på sina skor inför framtidens utmaningar är kort sagt skittråkigt. Alla behöver skärpa sig.
Att sätta ihop ett bevaranderåd skulle ge tillbaka legitimitet till bevarandeplanen, som i sin tur ger legitimitet till bevarandet. Statens samlingar är medborgarnas samlingar och det finns bara positiva saker i att ta intressenternas råd i sitt målarbete. SMTM skulle om inte annat slippa schavottera i järnvägsforum på det sätt som med regelbundenhet sker nu. Den kritik som finns/kommer till uttryck bottnar vad jag kan se inte i något annat än bristande målstyrning, om man ska koka ner det till något.
Det skulle också innebära att man kanske lär sig att samverka bättre inom hela tågbevararsvängen så att inte 50 års arbete går på skroten om några få år. Där har föreningarna en morot. JHRF, jättebra, men kan inte dra detta själva. SMTM, en myndighet, och "JHRF-föreningarna" ihop, något helt annat, och en win-win för samtliga.
