Järnvägshistoriskt forum

Hej,

Jag sitter och bygger i modell och tänker mig en miljö från sent 1950-, tidigt 1960-tal på en typisk svensk normalspårig bibana, säg motsvarande södra Inlandsbanan, SGGJ eller VCJ. Tänker mig tiden innan man ”gav upp” och förfallet började när man insåg att nedläggning stod för dörren.

Har själv många barndomsminnen av riktiga ”granrisbanor”, både från fönstret på en rälsbuss eller att gå utmed linjen då ingen tyckte det var något konstigt. Minnen från klent spår, doften av rost och kreosot, grusballast (eller snarare sand), klossning och blanktrådslinjer frambringar stor nostalgi. De som sett vet - https://www.jvmv2.se/forum/index.php?mo ... &id=212879 eller lite senare https://www.jvmv2.se/forum/index.php?mo ... &id=227751

Man slås verkligen av skillanden i spårstandard i exempelvis USA, Tyskland och England vid motsvarande tid. Att åka en ”Rote Brummer” ute på vischan i Tyskland innebar makadam och kraftigt, skruvad räls. Väl hemma i Sverige gungade man fram i en Y6 på klent spår med grusballast och ett moln av damm efter sig.

Jag har ett par frågor för att försöka sy ihop något som passar och att man inte bara skapar en ”fantasihybrid”

Hur var det med klossning av spår? Som jag minns det fanns det även bitvis på rakspår – en fantastisk bild från SGGJ finns här - https://www.jvmv2.se/forum/index.php/in ... &id=210153

Hur länge underhöll man det där med klossning? Har för mig jag sett blandningar av underläggsplattor, klossning och även relativt nyinlagda slipers med bara spik på en och samma sträcka. Det där med att hugga slipers med laftning och uttag för kloss måste ju ha varit en riktig konstart.

Var klossning en typisk svensk företeelse? Även på riktigt risiga banor ute på landsbygden i exempelvis Rumänien verkar ju själva befästningen vara mer gedigen.

Det där med att ballastera med vad jag skulle kalla stenblandad sand – hur länge pågick det? När man ser på övergivna grustag från ”den tiden” så känns det nästan mer som sandblandad jord än som ballast. Hur gjorde man på säg sent 1970-talnär man nödtorftigt underhöll banor som var dödsdömda – hämtade man fortfarande ”naturballast” då?

Hur var det med rälsvandringshinder (rätt term? Alltså – de spikband som sammanlänkar ett par slipers) – https://digitaltmuseum.se/021018191665/ ... d-grundbro . Användes dessa bara på ”kvalitetsspår” eller fanns dessa på banor utan underläggsplattor också? Har svaga minnen av att det kan ha varit så. Har även för mig dessa även nyinstallerades på Roslagsbanan på 1970-talet. Används dessa idag?

Finns någon beskrivning/förteckning över ungefärlig spårstandard på järnvägsnätet, säg runt 1960?

SJ var noga med kvalitén på grus för ballastning. Jag tror aldrig man använde grus innehållande finkornigt material som jord. I ett nedlagt grustag kan naturligtvis jord ha blåst in.
Många järnvägar lades ned på 1960-talet. SJ hade ofta kört med minimalt underhåll, tiden före nedläggningen.
Finns här någon som kan statistik över antal urspårningar. Hur många urspårningar inträffade vid SJ under 1960-talet ?

JakobE skrev: ↑25 apr 2024, 15:08
Det där med att ballastera med vad jag skulle kalla stenblandad sand – hur länge pågick det? När man ser på övergivna grustag från ”den tiden” så känns det nästan mer som sandblandad jord än som ballast. Hur gjorde man på säg sent 1970-talnär man nödtorftigt underhöll banor som var dödsdömda – hämtade man fortfarande ”naturballast” då?

Hur var det med rälsvandringshinder (rätt term? Alltså – de spikband som sammanlänkar ett par slipers) – https://digitaltmuseum.se/021018191665/ ... d-grundbro . Användes dessa bara på ”kvalitetsspår” eller fanns dessa på banor utan underläggsplattor också? Har svaga minnen av att det kan ha varit så. Har även för mig dessa även nyinstallerades på Roslagsbanan på 1970-talet. Används dessa idag?

Finns någon beskrivning/förteckning över ungefärlig spårstandard på järnvägsnätet, säg runt 1960?

Naturballast användes i vart fall in på 1990-talet. Mycket småländsk naturballast har hämtats från Mariannelund. Silveråns dalgång är ett veritabelt sorteringsverk, bara att förflytta sig längs sträckan för att få önskad fraktion.

Enbart spikband fungerar inte som rälsvandringshinder. Grundläggande hinder är klämmor som sätts fast intill slipers, förmodligen användes banden för att förstärka effekten utan fler klämmor.

I ett nummer av TÅG fanns en karta med spårstandard, dock främst rälsvikt. Tror det kom tidigt 80-tal.

Rälsvandringshinder används på banor med rälsskarvar på ställen där tågens passage påverkar rälsen i längsriktningen. Framför allt där tågen bromsar eller accelererar. Krafterna gör att skenorna förflyttar sig och trycks ihop i vissa skarvar och ökar avståndet mellan skenorna i andra skarvar. Detta i sin tur kan medverka till solkurvor. I helsvetsade spår förekommer inte rälsvandringshinder då skarvar inte finns. Här tas alla krafter upp av rälen och slipersbefästningen och ballasten vid varje sliper.

Per Ljungberg skrev: ↑28 apr 2024, 14:04 Rälsvandringshinder används på banor med rälsskarvar på ställen där tågens passage påverkar rälsen i längsriktningen. Framför allt där tågen bromsar eller accelererar. Krafterna gör att skenorna förflyttar sig och trycks ihop i vissa skarvar och ökar avståndet mellan skenorna i andra skarvar. Detta i sin tur kan medverka till solkurvor. I helsvetsade spår förekommer inte rälsvandringshinder då skarvar inte finns. Här tas alla krafter upp av rälen och slipersbefästningen och ballasten vid varje sliper.

Ingen regel utan undantag. I Amerika är det vanligt med myriader av rälsvandringshinder i kombination med rälsspik i helsvetsade spår.

Nordamerika, Mellanamerika eller Sydamerika ?
Vilka träslag användes för slipers i Nordamerika, Mellanamerika och Sydamerika ?
Vilka impregneringsmedel användes för slipers i Nordamerika, Mellanamerika och Sydamerika ?

Även på tämligen modest spår, som här utanför Gårdveda (= smalspår) så noterade jag dessa "spikband". Är detta då kombinerat med sådana inklämda rälsvandringshinder? Med bara spik så känns det ju som det torde ha en rätt begränsad effekt annars... ?

Jomen, så är det. Rälsvandringshindren gör att rälsen tar spjärn mot sliprarna, när fordons inbromsning eller acceleration ger en längdgående kraftpåverkan på spåren. Spikbanden ska minska risken för att sliprarna flyttar på sig.

Här är en fin bild från Digitalt Museum (JvmKDAF01426) på ungefär vad jag försöker åstadkomma. Bra överenstämmelse med mina barndomsminnen. Enligt uppgift från perioden 1960-1969.

Här ser man tydligt den något ojämna klossningen och stora variationen på slipersbeståndet och hur längden varierar betydligt. Har standardlängden på slipers varierat så över åren? Det verkar väl enklast att såga till en relativt exakt längd kan man ju tycka. Antar att slipersbyte på bibanor vid den tiden var en kombination av nya och begagnade slipers från olika tidseror? Arbete var billigare än material och en sliper som legat i på en stambana kunde få 10-20 år till på en granrisbana.

Hittade Banlära från 1915 på Samlingsportalen. Informationen är ju äldsta laget och det vore ju intressant om det finns någon modernare skrift i ämnet, säg från 1950 eller så. Var 1915 det sista året Banlära gavs ut?

Om man utgår från 1915 års standard så läser jag följande:

När det gäller räls så verkar 1878 Nya (27,5 kg/m) eller 1899 (34 kg/m) med 10 m rälslängder lämpligt för en ”lite bättre” bibana. Man får ju tänka sig någon kompromiss mellan tillgängliga rälsprofiler i modell och vad som ”ser rätt ut”.

Slipers: 2,4 – 2,7 m längd, 20-22 cm bredd. Jämför man med tillgängligt spårmaterial i modell (klenast för H0) så mäter jag 29,6 x 3,15 mm. Skalenligt så skulle detta då motsvara 2,6 m x 27,5 cm och jag gissar att detta är väl ungefär vad man hittar i Tyskland, England eller USA idag. Proportionerna här stämmer ju inte alls och det ser onekligen väl ”knubbigt” ut med svenska mått - relativt sett lite i kortaste laget men väl breda.

Slipersavstånd: För 1878 och 1899 års modell förefaller 14 slipers per 10m rälslängd vara normen. Detta torde då innebära ett c/c avstånd på 71,4 cm. Modellrälsen mäter 6,8 mm vilket då motsvarar 59,2 cm och det ser onekligen alldeles för tätt ut för en svensk granrisbana.

Finns någon förteckning för säg 1950-1960 vad som gäller för motsvarande dimensioner för räls och slipers?

Om man kikar på dagens bestånd med TrV-infrastruktur - var ligger det risigaste spåret med reguljär trafik? Är det typ Kil-Torsby ?

En aspekt som sällan berörs är hur sliprarna är tillverkade. Under den äldsta tiden var de förstås bilade med yxa till rätt höjd medan sidorna var runda som stocken. På bilder från bygget av Inlandsbanan på trettiotalet har sliprarna runda barkade sidor men det syns inte om ovansidan är bilad eller sågad. Båda sorterna kunde nog levereras av olika leverantörer under samma tid, i byggnader ser man ibland bilat och sågat virke i samma konstruktion. Man kan tänka sig att sidor sågade till jämna dimensioner inte är viktigt förrän sliprarna skall hanteras maskinellt?
Och så är det träslaget. I sydsvenska banor kunde det ligga mycket hållbara sliprar av ek och bok.
Både träslaget och bearbetningen har mycket att berätta om tiden då slipern lades på plats. Intressant, tycker jag.