Järnvägshistoriskt forum

Till lokstationen på vår mj-klubbana tänker vi placera ut två sandtorn. Förebilden är från Halmstad och tre bilder återfinns i boken "HNJ-banorna, en bildrapsodi 1956-1989" sidan 18 och 19.

När jag tittar på bilderna tycks det som att det finns en förbindelserör i hög höjd mellan tornen och över spåret, vidare tycks det som att ännu ett rör går mot en byggnad. Det skulle i så fall kunna vara så att sand förvaras i en byggnad och via rör "sugs" upp till tornen för att därefter hällas (?) ner till loken. Hur fungerade det? Var dessa torn som är avbildade vanliga?

Ola Ahlström
Malmö

Nässjö lokstall 1936. Huset till vänster är sandboden med 2 sandtorn.
Klipp från: JvmKBEA00792

Sandtorn i Norrköping 1986.

En liten detalj men från ett ingenjörsperspektiv så tror jag att det är troligare att sanden blåstes upp än att den sögs upp. Det är lättare att åstadkomma övertryck än undertryck och med övertryck slipper man bry sig om små läckor.

Olof W skrev: ↑02 aug 2024, 10:42 ... det är troligare att sanden blåstes upp än att den sögs upp.
---

Ja, det är väldigt mycket troligare att man helt i enlighet med regerande praxis blåste upp sanden med ett luftflöde genererat av övertryck vid startpunkten. Så lossar man t.ex. godsvagnar med bulklaster av pulveriserat gods. På sådana vagnar finns som regel anvisningstext om högsta tillåtna tryck hos lossningsluften. När man då ser vagnkonstruktionen är det också lätt att inse vad som skulle hända om man utsatte lastbehållaren för undertryck för att suga ut lasten.

Anordningen med dubbla sandtorn har varit väldigt vanlig. När man i modern tid observerat den företeelsen har det nog varit på lokdepåer avsedda att serva både el-, motor- och i förekommande fall även ånglok. För ånglok bör inget behov av dubbleringen förelegat då dessa vanligtvis har en centralt på pannryggen placerad sanddom som är åtkomlig från valfri sida. Med el- och motorlok som ofta har sina sandbehållare lågt ned på sidorna, på ramverk eller gångbord blir behovet av dubbla torn mer uppenbart. Dessa installationer bör ha gjorts i samband med lokdepåmoderniseringar på 1930- och 40-talen på större loktjänstorter som överlevde elektrifieringen av stambanorna. På glesbygds- och sidobanor som dieselfierades på 1950- och 1960-talen brukar dessa anordningar saknas. Där fick man lösa sandpåfyllning med enklare metoder.
Sandförsörjningen har dock sedan flera decennier avvecklat hanteringen av lössand till förmån för "portionsförpackad" sand i plasthöljen.

På den nedersta bilden från Norrköping ovan av BoJ kan man rätt tydligt urskilja rörledningen för uppfordring av sanden till behållare på tornet vid vänstra benet. Utportioneringen sker via den mitt i tornet hängande slangen som mynnar ca 1 meter över marken tillsammans med öppningsreglaget.
I Vansbro fanns en hybridversion med en sandkoja uppe på en utbyggnad av kolningsbryggan. Anordningen med högt placerad förbindelse mellan tornen var således inte allenarådande. Inte heller i Nässjö ser man den. Om förebilden i Halmstad bara användes för ång- och/eller motorlok hade man ju inga bekymmer med isolationsavstånd till kontaktledning att beakta som på många andra orter.