I järnvägens barndom hade semaforerna tre signalbilder:
Vågrät vinge/rött sken = stopp
Vinge i 45 graders vinkel/grönt sken = Varsamhet
Lodrät vinge/vitt sken = Allt väl.

Jag har alltid undrat i vilka sammanhang som signalen allt väl användes.
Att den var ovanlig kan tas för givet - signalen slopades 1877 även om man kan hävda att den återupplivades cirka 10 år senare då försignalerna introducerades.

Men åter till semaforerna. Om jag förstått SJ 50 år rätt så användes signalen varsamhet för infart på station och även vid bankorsningar. Vid rörliga broar tycks det inte signalerats alls förrän på 1880-talet.

Så vad återstår? Var kan signalen allt väl visats?

Någon som vet?

SI

Färglogiken finns alltjämt kvar.

Grönt sken och uppmaningen "kör" är med reservation för de omständigheter signalanläggningen inte kan garantera, dock anses förutsättningarna tillåta att rörelsen framförs med det halvkvädna löftet om lycka och välgång från signalen. Signalen säger inte att allt står rätt till, den säger att man ska fortsätta köra. Allt annat är projicerade förväntningar från veka psyken som söker garantier i en osäker värld.

Vitt sken, som i t ex en vägsignal, är ett mer distinkt besked som rapporterar om att en bestämd förutsättning är vederbörligen uppfylld och att "allt är väl" beträffande den saken. Jämför även med handsignalen "klart".

Försignalbeskedet vit blink är ju också en antydan om att det ser ljust ut med tanke på möjligheten att fortsätta ("proceed" som engelsken säger) med "kör" även i nästa signal. Blinket berättar att livet är som ett chokladhjul, det [i]verkar[/i] bra just nu men man kan aldrig veta säkert, nu syns jag och nu syns jag inte... och precis så är också verkligheten.

"Allt väl" var väl också det signalbesked banvakten lämnade då denne postade för passerande tåg. Hade inte allt varit väl, hade banvakten inte varit där antar jag.