Jo men visst hade man vägskydd också gammalt tillbaks! Åtminstone på allmänneligen befarna vägar.
I de teknisk-ekonomiska beskrivningar beskrivningarna av de första stambanorna som gavs ut av Statens Jernvägsbyggnader 1872 (och som är en viktig källa för SJVM bok "De första stambanorna - Nils Ericsons storverk) finns ganska noggranna beskrivningar av vägövergångar och skydd vid dessa.
Vid de större vägarna hade man grindar som kunde stänga antingen mot banan eller mot vägen. Normaltillståndet var att grindarna stängde mot banan. En stund (en kvart, vill jag minnas) före tågs beräknade ankomst skulle grindvakten svänga över grinden så att den stängde mot vägen i stället.
I SJ 50-årsminnesskrift 1906, band II, sid 217 kan man läsa:
"För att då bantåg skall passera kunna afstänga vägöfvergång i banans plan användas grindar eller bommar.
Järnvägsgrindar äro hufvudsakligen af två slag, dels sådana för mindre körvägar, såsom ägovägar och byvägar, hvilka grindar äro afsedda att stänga endast öfver vägen och som i allmänhet hafva en bredd af 3 meter, dels ock grindar för större landsvägar. Dessa senare hafva en större bredd, lämpad efter vägbredden, och äro i allmänhet så anordnade, att de kunna stänga ömsevis landsvägen eller järnvägen, i hvilket fall bevakning måste vara vid dem anordnad".
Fällbommar av enkelt slag synes ha införts under 1880-talets mitt, och något före sekelskiftet kom bommar med ringverk och lyktor i bruk. Om detta kan man läsa mera i 1906 års skrift.
Mer om stängsel, vägövergångar, grindar och bommar finns att läsa i 1:sta bandet av bokverket "Banlära", utgivet av Kungl. Järnvägsstyrelsen 1915. Där kan man frossa i detaljer.
Trevlig läsning!

Sven B