Moderna lok med enbart innercylindrar fanns huvudsakligen i Storbritannien. Från omkring 20-talet och framåt gällde detta inte de största och effektstarkaste loken. På dessa nådde man gränsen där man inte fick plats med tillräckligt stora cylindrar enbart invändigt. Ofta valdes istället 3- eller 4-cylindriga maskinerier med en kombination av inner- och yttercylindrar. Men 2-cylinderlok med yttercylindrar fanns ända från början parallellt och kom mer och mer. Efter förstatligandet 1948 blev detta standard på alla nya loktyper.

Det är missvisande. Med ett undantag (Southern Railway litt Q1) så var det i princip endast växellok och små industrilok som ritades och byggdes med innercylindrar i Storbritannien efter 1920. Visst, man byggde fler lok med innercylindrar efter 1920, men dessa var av redan befintliga typer.

Redan innan första världskriget hade det flesta lokingenjörerna börjat bygga lok med yttercylindrar (exempelvis Churchward på GWR, Ivatt och Gresley på GNR, Maunsell på SECR, Robinson på GCR, Hughes på LYR, samt Urie och Drummond på LSWR.) Anledningen var främst att få ut mer effekt, men också för att underlätta underhållet. Nackdelen med de tvåcylindriga loken är att dom sliter på banan när dom arbetar hårt, eftersom gången blir mer ojämn. Särskilt Robert Uries H15 och S15 godtsågslok var ökända för att slita på banan vilket var anledningen till att Maunsell byggde trecylindriga versioner av flera av hans lok (N1, U1 mfl.)

Att man fortsatte bygga växellok och industrilok med innercylindrar har med arbetsmiljön att göra. Dels så minskar risken för lokskador i form av skador på slidstyrning och cylindrar när man växlar i trånga utrymmen, dels så minskar risken för personalskador.

Southern Railway Q1 loken är ett intressant undantag. Dom byggdes som krigslok och ritades av Oliver Bullied, som själv hade tjänstgjort i ingenjörstrupperna under första världskriget. Han insåg behovet av ett robust och enkelt lok som lätt kunde underhållas, men insåg också att man behövde splitterskydda så mycket som möjligt av lokets vitala delar. Han valde att bygga ett godstågslok med innercylindrar, därför att det gick lättare och snabbare att få fram en ny panna (pannan var en befintlig standardtyp) än det var att gjuta nya cylinderblock. Resultatet blev det kraftigaste loket med axelföljd C som någonsin byggts i Storbritannien, och en av de kraftigaste med denna axelföljd i Europa.