Man måste kanske tänka in i vilken grad en biljett betraktades som en värdehandling, något som avtrubbats med tiden. Detta alltså för att förstå mer varför ett skåp behövs för att förvara biljetter i.

Säljaren av biljetten har/hade förr ett stort personligt ansvar för värdet som fanns i de osålda biljetterna och skulle redovisa handkassa samt biljettintäkter, med personligt ansvar för mellanskillnaden mellan redovisning och kassa.

Busschaufförer i Stockholm på 80/90-talet hade väl 3000 kr i handkassa, de fick ut det när de började och skulle lämna tillbaka det när de slutade anställningen, och vad som hände däremellan var helt deras sak (kanske man gjorde några handkassarevisioner också däremellan). Ovanpå det tog de ut biljettkuponger, sålde dem, gav tillbaka pengarna som kupongerna de tagit ut var värda, och fick nya kuponger igen. Varifrån pengarna kom var chaufförens eget problem i redovisningsögonblicket. Det var alltså i princip kommissionsförsäljning utförd av anställda med personligt ansvar.

Försäljningen från detta biljettskåp kan ha följt samma slags mönster. Den som ansvarar för biljetterna har då starka incitament att ha koll på dem. Därför är det bra med ett skåp för att kunna hålla reda på "sina" biljetter.

Det låter i och för sig rimligt men i så fall borde väl alla som sålde förtryckta biljetter ha haft ett eget skåp. Så var det när man var spärrvakt i tunnelbanan. Där hade man en svart fyrkantig väska med alla biljetter och växelkassa. Vi hade bara en mindre växelkassa. Biljetter fick man kvittera ut och sedan redovisa sålda biljetter varje dag.

Systemet med en större kassa som man köpte biljetter för hade vi i Uppsala på 60-talet. När biljettpriset var 50 öre hade konduktörerna en kassa på 1000 kronor. Den var förstås företagets egendom och skulle hållas åtskild från egna pengar. Oanmälda kassaräkningar förekom. Man blev avlöst och en förman räknade kassan. Mindre avvikelser som kunde skyllas felväxling accepterades, men större brist medförde avsked.