Jag skrev för några månader sedan på detta forum att i slutändan är det den ekonomiska situationen för en järnvägsförening som avgör hur mycket man kan uträtta.
Alla ideella krafter till trots alla positiva initiativ; att skrapa rost på vagnar, måla växelklot eller lägga om ett tak på en bod. Famns inte sexsiffriga inkomster att tillgå årligen är det inte bara en stor risk utan en utomordentligt stor risk att föreningen hamnar i ett moment 22.
Låt mig ge ett exempel för museibanor som ska stå för sitt eget banunderhåll och i vissa fall har ett stort projekt framför sig att rusta upp ett farbart spår. Farbart för större och tyngre fordon än en cykeldressin.
Det kostar idag ca 3000 kronor per meter att lägga in helt nya slipers för 891 mm spårvidd. Då ingår även ny ballast (grus eller makadam).
Normalspår kostar ca 15% mer medan 600 mm borde kosta ca 15 % mindre.
Väljer man bättre begagnade slipers men fortfarande ny ballast blir kostnaden ca 1550 kronor per meter för en bana med 891 mm spårvidd.
Väljer man att använda bättre begagnade slipers men enbart befintlig ballast (vilket inte är att rekommendera) blir kostnaden ca 950 kronor per meter.
Jag har inte tagit med kostnader för komponenter som spik, skarvjärnsbult och underlagsplattor. Inte heller kostnader för ogräsbekämpningsmedel, diesel till arbetsfordon och hyra av maskiner för grävning mm.
Ovanpå det ska ju även fordon och byggnader ha pengar för reparation och underhåll.
En 10 km lång normalspårig museibana som legat i träda sedan 2010 (och bara har cykeldressinuthyrning), där spårunderhållet redan på SJ-tiden var eftersatt, måste alltså räkna med årliga utgifter på, som sagt, sexsiffriga belopp bara att får spåret upprustat under en 10-12 års period.
Så ta en funderare på hur man ska kunna finansiera ett sådant projekt. Omöjligt är det inte. Exempelvis kanske kan region, kommun och kulturbidrag från staten och stiftelser vara med och skjuta till pengar.
Johan Vinberg