Dvärgsignalen -- 100 år i trafikreglerna

[Ulf Pålsson]

I går, 1 juni 2024, glömde vi att högtidlighålla dvärgsignalens 100-årsjubileum i de svenska järnvägstrafikreglerna. Det var den 1 juni 1924 som den togs med i en ny utgåva av trafikreglerna (säkerhetsordningen, Säo) vid SJ. Säo-1924 var den första ”moderna” utgåvan, med ett upplägg som stod sig ända fram till 2009. Före 1924 hade det gällt en signalordning (Sio) och en säkerhetsordning (Säo) sedan 1907.

Men nu var det fråga om dvärgsignalen. Denna karaktäristiska signalinrättning med ett signalhus som i Sverige är avrundat uppe till vänster och i regel har fyra, ibland tre, ofärgade/vita ljusöppningar, den ”upptäcktes” av en svensk studiekommitté på resa i USA i början av 1920-talet. Vid Pennsylvania Railroad (PRR) använde man s.k. Position Light Signals av två modeller: en stor cirkelformad som var mast- eller bryggplacerad och visade tre sken i rad, och en liten markplacerad ”dwarf signal” som utgjorde ett utsnitt av övre högra delen av den stora och visade bara två sken. De tre eller två skenen symboliserade en semaforarm i ställning ’vågrätt’, ’snett’ (uppåt höger) och ’lodrätt’.

Den svenska kommittén ansåg att den låga ”dvärgsignalen” skulle passa bra i Sverige för att reglera växling, där de mekaniska s.k. manöversignalerna (en spårspärrlykta på stolpe) behövde få en ersättning i moderna ställverk. För huvudsignaler var det bättre att importera amerikansk teknik för s.k. Ccolor Light Signals, för då skulle man kunna fortsätta att använda de svenska semaforernas nattsignalbilder i huvudljussignaler. Den större, cirkelformiga Position Light Signal togs visserligen också med hem till Sverige, men kom bara till användning för s.k. rangersignal i stället för handsignaler vid växling, i synnerhet vid rangervallar.

Väl hemma i Sverige spegelvändes ”dvärgsignalen” och dess signalbilder, troligen på grund av att svenska semaforarmar pekar åt vänster, till skillnad från de vid PRR tidigare använda som pekade åt höger. (Det finns dock uppgift om provverksamhet med ”amerikavända” dvärgsignaler i Nässjö.)

När så signaltypen togs in i Säo-1924 var det under benämningen rangersignal, ljussignal. Signalbild ’vågrätt’ (”stoppsignal”) gällde från början även för tåg. ’Lodrätt’ och ’snett vänster’ betydde båda ”växling tillåten” med tillägget att man vid ’snett vänster’ skulle ”utföra växlingsrörelsen med särskild varsamhet”. (’Snett höger’ var ännu inte uppfunnet i Sverige.)

I Säo-1929 blev benämningen dvärgsignal officiell i Säo. (Det är väl troligt att den benämningen hade använts inofficiellt sedan starten.) Nu tillkom signalbild ’snett höger’, med signalbeskedet ”ogiltighetssignal” som gällde fram till 1941. ’Lodrätt’ och ’snett vänster’ fick signalbesked även för tåg: ”körsignal” resp. ”körsignal och varsamhetssignal”.

I Säo-1934 tillkom det dvärgsignaler med gröna tilläggssken nedanför de vita, som användes som s.k. utfartsdvärgsignal eller infartsdvärgsignal, d.v.s. som en form av ”nästan-huvudsignal”. Grönt tilläggssken visades vid låst tågväg: under det nedre högra vita innebar det ”körsignal” till den ”viktiga” tågvägen, under det nedre vänstra innebar det en annan tågväg. Om det gröna skenet blinkade, innebar det dessutom ”varsamhetssignal”.

I Säo-1934 tillkom även dvärgsignaler med vita tilläggssken, med placering som den gröna. Sådana dvärgsignaler angav vid behov vilken växlingsväg som var ställd, eller läget av en viss växel, och de kom att bli ganska sällsynta. De sista med vita tilläggssken försvann någon gång på 1960-talet.

Under 1930-talet började man använda dvärgsignaler som blocksignaler på högerspår på dubbelspårssträckor med automatisk linjeblockering. För detta ändamål infördes det en större variant som visade ett gulaktigt sken (fast det i Säo fortsatt kallades ”ofärgat”). Sådana ”linjedvärgar”, som populärbeteckningen var, fanns i bruk in på 1980-talet.

i säo-1959 infördes för huvudsignaler principen med s.k. hastighetssignalering i stället för s.k. vägsignalering. Denna ändring gällde också dvärgsignaler med grönt sken. Signalbild ’(lodrätt med) grönt till höger’ innebar nu ”kör” (utan hastighetsbegränsning), medan ’grönt till vänster’ innebar ”kör varsamt”. Det blev en omfattande ombyggnad av många dvärgsignaler med grönt tilläggssken. I säo-1959 kallades det som man hittills kallat ’ofärgat sken’ i stället ’vitt sken’.

Inför säo-1973 bestämdes det att dvärgsignaler med grönt tilläggssken skulle förses med en röd ljusöppning, i regel placerad upp till vänster utanför själva signalhuset. Det röda skenet skulle visas hela tiden när grönt sken inte visades. Benämningen huvuddvärgsignal infördes i och med säo-1973, och huvuddvärgsignalen blev därmed både en typ av dvärgsignal och en typ av huvudsignal.

I säo-1973 fick dvärgsignalernas signalbilder ’lodrätt’, ’snett vänster’ och ’snett höger’ med vita sken signalbesked som inleddes med ”rörelse tillåten”.

I säo-1994 infördes benämningen växlingsdvärgsignal för de dvärgsignaler som inte var huvuddvärgsignal.

I JTF 2009 delades ’växlingsdvärgsignal’ upp i medgivandedvärgsignal för en med bara vita sken som är placerad invid en huvudljussignal eller signalpunktstavla, och växlingsdvärgsignalsom står fristående.

Det finns många fler detaljer att tillägga, men detta får räcka så länge.
/up

[Bobo L]

Åhå? Tack Ingschenjör Motett för sedvanligt intressant uppfostringsföreläsning!

Hur ser signalbilden för "skjuts" ut?

[Göran Kannerby]

Åhå? Tack Ingschenjör Motett för sedvanligt intressant uppfostringsföreläsning!

Hur ser signalbilden för "skjuts" ut?

Man kan prova med tre vita lodrätt i rangersignal (utläses "back, öka hastigheten") tätt följd av tre vita vågrätt (utläses "stopp").

(motsvarande besked kunde även ges med särskild dvärgsignal för rangeringsbesked, men då är antalet vita sken endast två)

[Per Olofsson]

En liten komplettering till Ulfs utmärkta text:

Studiekommittén steg den 3 februari 1922 av Amerikabåten i New Yorks hamn. Syftet med besöket i staterna var att studera signalering av enkelspårsbanor, elektrifiering av en linje samt anläggningsprojektering i allmänhet.

Sällskapet bestod av tre herrar, civilingenjören och byråchefen för Banbyrån vid SJ Hjalmar G. Åberg, förste byråingenjör vid Banbyrån, SJs signalchef Ture Hård samt överingenjören vid A.-B. Växlar & Signal (AVOS) Hugo Wilson.