Där gör man så att man tog varje underhållspunkt och bedömde konsekvenser av haveri, kostnad för olika typer av underhållsnivåer etc.
Tumregeln är att förebyggande underhåll kostar 50% mer än skadeavhjälpande underhåll. Sedan jämför man underhållsstrategi mot tillgänglighet.

Exempel: Om vi ger denna kritiska punkt (t ex en pump) ett fullständigt förebyggande underhåll, då kan vi få 100% tillgänglighet under livstiden.

Men om vi kör "run to failure" (skadeavhjälpande) så får vi bara 95% tillgänglighet under livstiden.

Vi har två pumpar. 50% av drifttiden används bara den ena, 50% går båda. (t ex säsongsvariationer.)

Det tar (i detta exempel) vanligtvis tre dagar att återställa en pump efter haveri. Tre dagar med 50% kapacitet under högsäsong är med tillgänglig lagerkapacitet acceptabelt, förutsatt att lagertanken aldrig underskrider en viss nivå.

Slutsats: Denna pump är mest ekonomisk att köra i programmet "run to failure".

En pump som behövs t ex vid nödsläckning av en anläggning får aldrig knasa. Den väljer vi istället att byta motor på enligt ett förebyggande underhållsprogram. Det får kosta 50% mer för den 5%-iga extra tillgängligheten, alternativet är kanske att hela bygget havererar.

Hoppas detta förklarar lite mer om underhållsstrategi. Produktionsbehov, säkerhet och tillgänglighet i balans mot haverikonsekvenser.

Det finns tidsbaserat = fasta revisionsintervall.
Det finns skadebaserat = något pajar, då lagas det.
Det finns tilllståndsbaserat = slitage övervakas och mäts, (helst) strax innan förväntat haveri revideras komponenten.