Jag tänkte nog mest på en gråzon mellan det officiella språkbruket och det som kan betecknas som uppenbart vardagsspråk och som kanske ibland kan ha slunkit in i mer formella sammanhang. Bygel (som användes under min uppväxt) för strömavtagare är kanske ett sådant ord, kanske även A-ändesskärm, medan dödskalle och plåtstins är tydliga jargongord. Palt ligger väl kanske också på gränsen, för att det har varit ett ord som "alla" har använt, även om det inte fanns med i några formella sammanhang. Beträffande ordet akter i järnvägssammanhang bläddrade jag lite i Gustav Olsons roman "Tåg ut" (1938) och hittade där utan problem ordet fem gånger som benämning både på bakre delen av ett ånglok och på slutet av ett tåg. Dock hittade jag inte ordet aktersignal, men det kan kanske gömma sig någonstans. Däremot hittade jag ordet slutsignal. Självklart är en roman av det slaget inte jämförbart med en formell text, men den kan säga något om hur spridda vissa ord har varit, särskilt som författaren själv var järnvägsanställd och välbekant med järnvägsmiljön.
Tom Hedlund