Hej!
Jag har förundrat över i vilket fint skick många banor verkade vara när de lades ned. Såg nyss en film från förarhytt från sista tåget till Mölle, och banan såg ju oförskämt bra ut genom kamerans lins.

Har också grunnat lite på de satsningar man gjorde på smalspårsnäten med nya rälsbussar, bommar och signalställverk mm, och plötsligt en dag (känns det som) så ska banan bara läggas ned. Min känsla om 50-60-talen är att man satsade och investerade, och när banorna lades ned var det en helt fungerade och för sin tid hyfsat modern trafikapparat som bara stängdes ned.

Vi jämför idag och det som kanske varit så länge jag varit aktivt tågintresserad (80-tal). Dekadensen blir värre och värre, det växer igen, hastigheten sänks, och det står allmänt rätt risigt till med sekundära järnvägar som står inför nedläggning. Säkerheten må vara ok, men både Banverket och Trafikverket bangar ju inte direkt för att sätta ned hastigheten och bara rycka på axlarna. Västerdalsbanan var väl ett bra exempel? Minns också när Stångådalsbanans 34kg-räls var ett hot mot nedläggning. I mitt stilla sinne tänkte jag...funderar man på att lägga ned vägar så fort det behövs ny asfalt också?

Men dit jag vill komma är egentligen inte att gnälla på hur det är idag, mer att förundras hur det fungerade då? Var tänket mer att är det inte bestämt en nedläggning - då hålls det i skick tills det är beslutat?

Eller luras man av hormoslyrs-prutade banvallar utan ogräs och nostalgiska ögon som ser dessa fina miljöer på film, men egentligen var det inte så bra som det så ut?

Sven Bårström mm, några tankar om synen på trafiksvaga banor vs underhåll då och nu?