År 1982 var jag på ett mycket intressant föredrag i SJK-regi i Kävlinge, med chefen för bandistriktet i Malmö. Det var en mycket kunnig man med erfarenhet av banunderhåll sedan 50-talet. Han berättade bland annat att privatbanorna ( i Skåne) generellt sett var i ett miserabelt skick vid förstatligandet. Privatbanorna hade inte en tillräckligt god ekonomi för att hålla dem i skick. SJ lade därför ner mycket resurser för att rusta upp dem till acceptabel standard. Sedan är ju en annan sak att ogräs gör att en bana ser mer vanskött ut än den är. Klorex användes mycket flitigt och det var ett medel som var effektivt. Hormoslyr och andra preparat kom senare.

Skilj på två olika saker, dels teknisk standard och dels underhållsnivå.
Teknisk standard är vilken typ av räls, slipersavstånd, kurvradier, lutningar, dimensioneringen av banunderbyggnaden etc.
Har man låg teknisk standard, bryts komponenter, främst slipers, ned fortare. Ökar man belastning över den ursprungliga dimensionerande lasten sker nedbrytningen fortare.
Min misstanke är att chefen avsåg den tekniska standarden.

SJ höjde definitivt den tekniska standarden på flera banor, exempelvis det i en annan tråd omnämnda rälsbytet mellan Jenny och Hultsfred. Det var dock min uppfattning att han menade att även spårunderhållet var eftersatt på många håll när SJ tog över.

Många av de banor SJ tog över - men långt ifrån alla - var väl i stort sett konkursmässiga när SJ tog över och hade säkert inte haft rått att reinvestera och inte ens att underhålla i takt med nedslitningen.