Jag tror man begår ett feltänk om man tror att sådana saker som byggnadsunderhåll var styrt av centrala föreskrifter och direktiv. Under bolagstiderna kunde det säkert på mindre banor bli en fråga för såväl Trafikchef som för styrelsen när en större eller mera iögonfallande byggnad skulle målas om. Oftast fick det nog bli upp till Baningeniörens, eller rent av Banmästarnas, avgörande hur omfärgningen skulle tillgå.

Från förstatligandet och framåt var det förmodligen någon SJ-banmästare som bestämde, eller om det undantagsvis fanns någon fristående fastighetsavdelning så låg beslutet där. Ju längre tiden gick desto lösligare blev förmodligen dessa frågor hanterade, och i praktiken grundades beslut antingen på ett starkt personligt engagemang (Banmästaren tyckte om grönt, till exempel) eller på god eller dålig rådgivning från någon lokal målarmästare man anlitade eller kanske hade ramavtal med (sådana moderniteter kom i bruk ganska sent, ca 1980-tal skulle jag tro).

Först på 1960-1970-talet formades en fastighetsavdelning inom SJ, inte att förväxla med det senare SJ Fastigheter AB. Från 1960-talet betraktades järnvägen som omodern, och byggnadsbeståndet av gamla och ofta illa skötta byggnader sågs nog mera som en belastning än som en tillgång. Någon större möda lades antagligen inte på varken färgtyp, kulörval eller byggnadsvård. "Ta nått billigt!" var nog det enda direktivet som lämnades, tillsammans med en fakturaadress...

Dåligt underarbete, plastfärger, igensatt ventilation, fusklagningar, vanskötta tak och icke fungerande dräneringar blev nog SJ:s signum på många håll. Husen blev därefter. Röta och hussvamp spred sig i byggnadsbeståndet, flagnande färg och illa genomtänkta ombyggnader signalerade fastighetsägarens ointresse och oförmåga.

Några centrala direktiv om någonting alls fanns inte, inte heller på regional nivå. Det var helt upp till den eller de berörda att utifrån eget engagemang och humör och liten budget sköta beståndet.

anser Bobo L