För att inte tala om delarna norr om Näsby: minst tre olika halvautomatiska och två helautomatiska system.

Är inte det resultatet av att upphandlingar måste göras hela tiden?

Det beror bär på vilken tidsperiod vi pratar om.

Fram till 1959 var ju det en enskild järnväg. Som de flesta andra små och medelstora enskilda järnvägar köpte man sina signalanläggningar en eller ett par i taget och vad leverantörerna för tillfället ville sälja hade nog en hel del inflytande på vad det blev.

Sedan kom SJ tiden och fjärrstyrningsprojektet ett antal likartade anläggningar byggdes.

Efter det kom SL. I början när banans inte länge var akut nedläggningshotat men några beslut att satsa ännu inta fattats så byggde SL stlv 59-liknande anläggningar när de var tvungna att investera.

Sedan kom dagens period med upprustningar och ungefär samtidigt upphandlingsregler. SL prövade ett utbrett stlv 85 vid Östra (med ASI spårledningar). Ytterligare en 59:a vid Visinge. Integraställverk och FTGS spårledningar innan man landade i Microlok II och Digicode spårledningar som man sedan hållit fast vid sedan 1999.