Under den senaste tiden har jag haft anledning att lusläsa allt tillgängligt material som berör rälsbussar. I detta sammanhang kom en detalj emot som tarvar förklaringar.

Valmet Ab:s flygplansfabrik i Tammerfors har år 1960 utgivit ett omfattande kompendium med titeln ”Motorvagn Dm7. Konstruktion, användning och underhåll.”. Sidorna är daterade 11. 59., vilket jag utläser till november 1959.

I kapitel II kan man på sidorna II-14 och II-15 fritt översatt från finska läsa:

”Plastbromsblock.

Bromsanordningarna är ursprungligen konstruerade för plastbromsblock. Deras egenskaper skiljer sig från gjutjärnsbromsblock i flera avseenden. Deras bromskraft är oberoende av hastigheten. Faran för fastlåsta bromsar är mycket liten när de används. Korta bromsvägar kan av denna anledning uppnås. Vintertid kan emellertid deras avvikande värmeledningsförmåga förorsaka överraskningar. Vintertid förorsakar snön som samlas mellan hjul och bromsblock att bromsarna blir verkningslösa. Efter att snön har smält fungerar bromsarna. När snön har smält blir hjulet och bromsblocket varma, men plastblock leder värme dåligt och av den anledningen blir de obetydligt varma jämfört med gjutjärnsblock. Om bromsarna lossas efter en bromsning i syfte att smälta snö, fryser fukten på plastblockens yta omedelbart varvid bromsningen delvis har tappat sin betydelse. Vid körning av ett kort tåg kan handbromsen användas för smältningen och för att hålla blocken varma. Plastblocken har utöver det ovan beskrivna dessutom vintertid nackdelen, att smältningen inte sker lika fort jämfört med gjutjärnsblock. På grund av detta använder man vintertid vanligen gjutjärnsblock.”

Textens budskap är klart och tydligt. Uppenbarligen har kompositbromsblockens diskutabla egenskaper i vårt nordiska vinterklimat varit kända i mer än 60 år. Hur kommer det sig att problemen de förorsakar inte har kunnat lösas trots att man har haft synnerligen gott om tid?

Vilka kunskaper har forumexpertisen kring den tidiga användningen av kompositbromsblock och i detta sammanhang vunna erfarenheter? Eftersom grundkonstruktionen är svensk och utgående från formuleringen ”… är ursprungligen konstruerade …” förmodar jag att kompositblocken var ett svenskt påhitt. Jag kan givetvis ha fel i detta avseende.

Avslutningsvis några färska bilder:

PoRhas museitåg 1970-1971 (Dm7+EFiab+Dm7) i Oulainen 9/7 2022 efter ankomst från Uleåborg.

En blick över förarplatsen efter anpassning till dagens krav på telekommunikation och förarhjälpmedel. Man kan fråga sig hur man ska få utrymme för ETCS-DMI:et och samtidigt fortfarande kunna manövrera vindrutetorkaren?

Finska statsbanans förarterminalapplikation (KUPLA) är ett synnerligen väl uttänkt verktyg som har överraskat mig positivt, men det kräver fungerande mobildatanät och GNSS-signal. De gröna rektanglarna i skärmens vänsterkant symboliserar banans lokaliseringstavlor och det ljusröda horisontella strecket i vänster nederkant aktuell position. Trafikplatser, temporära hastighetsnedsättningar och andra order rullar nedåt på skärmen alltefter färden fortskrider.