Såvitt jag har förstått rätt har den allmänt förekommande konstruktionsprincipen varit att småförbrukare (belysning, manöverström, kommunikation, säkerhetsanordningar &c.) matas med en relativt låg spänning som genereras med omformare från kontaktledningsspänningen och storförbrukare (värme, kompressorer, ventilatormotorer och liknande) är direkt inkopplade på kontaktledningsspänningen. Kontaktledningsspänningen har en tendens att variera stort alltefter belastningsförhållandena (pådrag, rekuperativ broms, avståndet till inmatningsstationen), vilket kan ställa till problem för apparater som ställer högre krav på matningsspänningens stabilitet.

En stor mängd olika spänningsstabilisatorkonstruktioner har under årens lopp utarbetats för roterande omformare av olika utföranden. Dessutom finns vanligen ackumulatorbatterier för prioriterade förbrukare. Man vill ju helst inte att allt lyse slocknar i hela tåget så att passagerarna ska kunna hitta ut i nattens mörker och att exempelvis slutsignaler ska förbli tända vid strömvbrott så att tåget inte blir påkört bakifrån av hjälploket. Det är även praktiskt att förarens trådlösa telegraf fungerar så att hen kan tillkalla hjälp om så skulle behövas.