O:K: Det blir mycket listande så jag kan omöjligt räkna upp alla nummer ,men i stort BJo SDJ Samtliga G2 och B lok som köpts från SJ F.ö 74 st BJ lok 14 st GDJ 3 st SDJ. NVHJ samtliga 18 lok,Fö fd privatbanelok BAJ E4 3 st. HHJ 4 st A6, 2 st E4 K3 1161,VBHJ 9 o 10 =SJ 1553 54.Kanske jag missat symbolen på något ställe. Om sedan ESS tuben var bättre än andra? Vad vet jag-och förmodligen ingen annan heller nu levande.Jag för min del gräver inte ner mig allt för mycket i funderingar på saker som leder ingenstans.Sådant är ju helt meningslöst att slösa tid på.Utan konstaterar bara att så var det. För övrigt är angett i 77an 1952 att de nylevererade S1 loken också skulle vara försedda med ESStuber.Därom vet jag heller intet.:-) Sune

Du nämner Esstuber upprepade gånger?
Esstuberna var alltså småtuber med spiralvalsade inbuktningar i. Esstuberna stryper draget genom småtuberna och ökar därmed draget genom stortuberna med överhettarelementen i. Därigenom stiger överhettningstemperaturen och verkningsgraden ökar.
Det som diskuterades i denna tråd var sprialvridna överhettarelement. Dessa borde strypa draget genom stortuberna och därigenom sannolikt sänka överhetttningstemperaturen. Alltså motsatt effekt mot Esstuberna, därav de frågande och förvånade kommentarerna om dessa.

Nästan alla svenska ånglok har haft, internationellt sett låga överhettningstemperaturer. Så de potentiella vinsterna med höjd temperatur borde vara goda.
T.ex. hade TGOJ M3b sedvanliga 350 graders ångtemperatur. Turbinloken M3t byggdes på 30-talet med 400 graders temperatur. En vid den tiden helt normal ångtemperatur i Tyskland även på kolvånglok. Sedan säger man att turbinloken var "lyckade" för att de hade lite lägre ångförbrukning. Hade man gjort motsvarande temperaturhöjning på M3b och förbättrat ångkanalerna genom cylindrarna så hade man fått lika effektiva lok till mycket lägre kostnad. Samt bättre tillförlitlighet och lägre underhållskostnader på köpet.

Dag B