Syftet med betongstolpar!? (Elektrifiering/elektrisk drift)
Betongstolpar hade ju ett par uppenbara nackdelar. Den avsevärt högre vikten gjorde hanteringen och resningen besvärligare och följdaktligen långsammare. Just att hinna med alla arbetsmoment mellan ordinarie tåg under själva arbetet måste ju varit en utmaning. Kanske även fler man behövdes per arbetslag?
Det måste ju ha varit knepigt att transportera ut stolparna - man kunde ju knappast lämpa av dem ut med linjen som man lite vårdslöst kan göra med stålstolpar. Man kan ju undra hur många stolpar som sprack under hanteringen?
En annan aspekt är hur mycket stryk en betongstolpe kan ta. Man ser ju rätt ofta ktl-stolpar av stål som har fått sig en törn men trots att de blivit lite krokiga fungerar väl. En betongstolpe som får en smäll är ju en annan sak. När man senare ersatte enstaka stolpar på SRJ och BJ använde man väl knappast betongstolpar?
Kristidscement var ju ofta sämre bränd på grund av brist på bränsle och man kan ju tänka sig att dessa stolpar därför var än ömtåligare.
Restriktionerna för stålvaror efter kriget höll väl i sig till runt 1950? Man kan väl anta att detta gjorde att SRJ fortsatte med betongstolpar mellan Rimbo och Norrtälje. Skedde någon elektrifiering med betongstolpar efter 1950 kantro?
Tekniken att stränggjuta smäckra betongkonstruktioner har ju onekligen förbättras sedan dess och hanteringsaspekten är kanske inte så problematisk längre? Kanske betongstolpar kan bli ett alternativ igen?