Att bemöda sig att läsa på kan ge spännande resultat.

Bane Bøgers mycket fina bok De Blå Tog beskriver hur Pullmanvagnarna från 1927 och framåt sattes in framförallt mellan England och Rivieran. Pullmanexpressen mellan Paris och Calais kallades Flèche d'Or och på motsvarande sätt mellan London till Dover för Golden Arrow.

Från Paris kunde man fr o m 1922 färdas vidare med de nyinsatta blå stålvagnarna; de som gav namnet "Le Train Bleu".

Och, fortsatt citat:
"Forbindelsen fra London till Rivieraen var i virkelighetden med hensyn til både klientel og rullende material langt mere gloriøs end Orient-Expressen eller Le Transsibérien."

... med det slutliga dråpslaget mot Orientexpresse som ett riktigt lyxtåg:

"De vogne, som vi i dag forventer at se f.eks. i en filmatisering af Agatha Christie's Mordet i Orient-Expressen, har aldrig nogen sinde kørt i Orient-Expressen, men er vogne, som i 1920'erna blev bygget til Rivieraforbindelserne."

Flèche d'Or-vagnarna var inredda med paneler i art deco-utsmyckning och tedde sig synnerligen luxuösa för sin tid.

Man kan nog lugnt säga att det var 1920-talet som var glansperioden för CIWL, och då som sagt egentligen enbart riviera-förbindelserna. På övriga linjenätet var tågen betydligt mer prosaiska.I Rumänien hade man t ex TREDJE klass Pullmanvagnar, och sålde rena sittplatsbiljetter till restaurangvagnen.

PS. Apropå svanhalsboggier: De sista vagnarna som fick dessa tycks ha varit just Y-vagnarna på 30-talet. Omkring 1970 moderniserades kvarvarande vagnar. Moderniseringarna tycks ha varit mycket individuella; somliga fick modernare boggier, andra tydligen inte. DS.

Även CIWL drabbades förstås av de sviktande konjunkturerna och depressionen. De enda investeringar som gjordes under hela trettiotalet var 115 vagnar typ Y, utan några som helst dekorationer över huvud taget.

Så, summa summarum; ska vi tänka "europeiskt lyxtåg" så är det framförallt 1920-talet som gäller, och tågen till Medelhavsrivieran.

Orientexpressen håller helt enkelt inte måttet för detta. Möjligen, om man tycker det är romantiskt med diplomatresor till de nya staterna på Balkan, med tillhörande spionage och liknande förvecklingar; då passar detta tåg in. Men då ska man nog snarare läsa Graham Greene's bok Stamboul Train, än Agatha Christie (jag upplevde dessutom den boken som mer läsvärd).

Det behöver väl inte påpekas att det tåg som gör diverse resor i Europa i dag under artistnamnet "Orientexpressen" är ett misch-masch av hopplockade överlevande CIWL-vagnar, och har lika litet med den verkliga Orientexpressen att göra som de filmatiserade efterhandskonstruktionerna.

Vagnen på bilden i föregående inlägg är en typisk representant för riviera-expresserna, och hör inte hemma i verklighetens Orientexpressen.

PS. Apropå svanhalsboggier: Just Y-vagnarna från 30-talet torde ha varit de sista som fick dem. Somliga fick boggierna utbytta omkring 1970. DS