Med långräler menar vi ju i dag "helsvetsade" räler, d v s räler utan bultskarvar där deras ändar kan röra sig lite grand. Sådana kan jag inte tänka mig att BJ skulle ha försökt sig på på 20-talet, även om man nog var tekniskt ganska avancerad. Spåret bör inte ha varit tillräckligt ramstyvt för det.
I Sverige kom inte långrälsspår att införas förrän då betongsliprarna kom i bruk på 1950-talet.
Att BJ hade en brännsvetsmaskin i Åmål och att SJ skaffade en under 30-talet har nog att göra med att man efter rälsbyten ville kapa bort de nerkörda ändarna på de gamla, ganska korta rälerna och sedan svetsa dem två och två före inläggning på nytt ställe i banan. SJ svetsade t o m sina amerikanska 39,7 kg-räler tre och tre till 27,6 m längd. Dessutom skapade man t ex 28 och 38 m långa räler på samma sätt av 43 och 50 kg materiel. På senare tid gjorde också SJ - och kanske Banverket - också långräler av begagnade 40 m långa 50 kg räler med bortkapade gamla rälsändar. De blev 342 m långa på verkstaden.
Sven B