Hur gick papperstrafiken till på sextiotalet? Kom vagnarna in till Östra efter ett Tp-lok som sedan drog ut dem till linjeväxeln?

Papperstågen från Hallstavik var tunga tåg som krävde dragkraft och kunnig lokpersonal. Det fanns "på banan" många historier kring även de här tågen.

Från Hallstavik till Rimbo var det på senare år normalt "Stortysk" (dvs ångloken SRJ 27-29) som drog, tills Tp-loken började anlända till SRJ-nätet. På ånglokstiden kan man väl förmoda att lokbyte gjordes i Rimbo?

Från Rimbo till Stockholm var det likaledes stortyskar, vilka normalt ersattes av elloken 3251-3255. Efter Tp-lokens inträde i trafiken förekom det nog även att dessa lok drog hela vägen från Hallstavik till Stockholm. Alla dessa tre loktyper var nog någorlunda jämförbara vad avser dragkraft, även om ånga, el resp diesel levererar dragkraften en smula olika i trängda lägen.

Längs vägen var framförallt Bällstabacken, ett par km uppför i ca 15-16 promille, ett svårt ställe som krävde koncentration oavsett loktyp. Det skulle alltid vara fri genomfart på huvudtågväg i Vallentuna för dessa tåg på sydgång, och de gamla förarna sade att det var fullt pådrag som gällde från Molnby för att ha god fart vid foten av backen.

Bland alla historier och skrönor som flöt runt på RB berättades om en lokförare som var känd som en dysterkvist och aldrig log. Vilken sorger som tyngde hans axlar och hjärta fick vi aldrig veta. En dag satt dock denne förare på förarplatsen på ett norrgående tåg som stod "på sidan" i Vallentuna för att möta papperståget. När han såg det annalkande södergående tunga godståget komma över Ormsta-gärdena i måttlig fart insåg vår dystre förare att godstågets förare inte riktigt hade tankarna med sig och hade glömt att använda de svaga utförslöporna från Molnby mot Ormsta för att få upp farten. Vid insikten om konsekvensen av detta lär ett svagt leende ha kunnat avläsas i ansiktet.

Oavsett vilken loktyp som dragit tåget till Stockholm var det normalt Östras växellok som drog ner vagnarna till Experimentalfältet för lossning. Detta gjordes, såvitt jag förstod, i minst två omgångar beroende både på växellokens ork att hantera pappersvagnarna nere vid Experimentalfältet och på tillgängliga spårlängder och lossningsmöjligheter på platsen. På senare år var det SRJ 2 eller 3 (dvs Z6p) som användes för dessa växlingsrörelser (eller gick man som vut ner dit?).

Återfärden till Stockholm Östra torde oavsett rörelseform ha skett i "motriktning" på uppspåret. Hur detta hanterades avseende blocksystemens egenskaper, ordergivning mm vet jag dock inte.

Eller - gick växlingen/vuten hela vägen bort till Stocksund för att därifrån gå tillbaka till Östra på "rätt" spår, dvs på nedspåret och i korrekt blockriktning?

Några frågor:

När togs pappersbruket i Hallstavik i bruk, och när började tidningspapper köras till Stockholm?

Hur länge var "godstågstyskarna" kvar i drift på SRJ? Antagligen användes väl dessa i första hand i papperstågen? De lär ju ha varit urstarka, men både oekonomiska och hårda mot spåren.

Vad vägde de lastade vagnarna i papperstågen? Hur mådde NN-vagnarna mfl av denna tjänstgöring? Sega motlut fanns ju på ytterligare ställen, både norr och söder om Rimbo, och det var nog på mer än ett ställe som lokps höll hastigheten "lite hög" inför kommande motlut.

Från malmtrafiken på fd DHJ berättade gubbarna att bara tåget var tillräckligt långt och tungt så var alltid någon del av tåget i utförslöpa och därmed sköt på, varför tågen bara behövde "stöttning" med dragkraft.