Det man ser av boggin påminner om M29 boggi. C5 är bara några år äldre än M29 och hade liksom dessa luftfjädring, Troligen är det en liknande boggi som M29 har. Den har ingen vanlig boggiram, utan består av två T-formade stycken som är ledat förbundna med varandra. Därigenom kan boggin ta upp ojämnheter i spåret och ramper. I en konventionell boggi är det primärfjädringen som tar upp sådant, men M29 och till synes även C5 saknar primärfjädring. Det ligger bara ett gummimellanlägg mellan den runda lagerboxen och boggins sidobalk.

Som förtydligande så hade C5 en riktig luftfjädring, medan C6-C16 har "luftgummifjädrar" ("Metaconer" från Metalastik). I det senare fallet vilar en tom vagn på gummifjädrar och om vagnen lastas "styvar man upp" fjädringen genom att öka lufttrycket i gummifjädern från (praktiskt taget) atmosfärstryck. Den riktiga luftfjädringen på C5 gav mycket mjukare och behagligare gång än luftgummifjädrarna men krävde att det även fanns stålfjädrar inbyggda som bar vagnen vid punktering på luftfjädrarna. (En Metacon klarar att bära även en lastad vagn även med punktering och utan urspårningsrisk, även om vagnen ligger för lågt vid plattform och lutar lite.)

Jag kan nämna att inte heller C1-C3 och C12 hade konventionell primärfjädring vid axelboxen. Deras boggier var en variant på en amerikansk "three piece bogie", dock med skillnaden att H-balken ("bolster" ) vilade ovanpå de lågt placerade sidoramarna ("side frame" ) istället för att vara instucken mitt i som på en mer typisk amerikansk boggi.

På den här bilden ser man sidoramen på en C3-boggi rätt tydligt medan vaggbalken och fjädringen (både "primärfjädringen" mellan sidoram och H-balk och sekundärfjädringen mellan vaggbalk och vagnkorg är dolda bakom strömavtagarbommen och isolerskivan bakom denna. Alla fjädrar var spiralfjädrar och gav ibland gungande eller vaggande gång.

Medan C2-boggin var ytterst robust och förmodligen klarade varje tänkbart skevningsfel inkl. körning på kullersten, så var den tung, klumpig och skramlig. C5-boggin däremot var lätt, nätt och elegant. (I jämförelse med C2-boggin kan vi kanske kalla den för en "two piece bogie"?)

C5-vagnarna var på flera sätt mer avancerade vagnar än de ytligt sett snarlika C4. C4 enklast möjliga och robusta vagnar som fungerade utmärkt och knappast rostade. C5 hade däremot en hel del finesser, t ex kunde ventilationen styras av mängden passagerare i vagnen för att spara uppvärmningsenergi!

En sak som imponerar på mig, sedan jag kom underfund om hur mycket värmeutvidgningen skiljer mellan aluminium och stål, är att de alls höll ihop och inte föll i bitar. Korgstommen var nämligen byggd av stålspant med aluminiumplåtar pånitade - att inte plåtarna rörde sig fram- och tillbaka mot stommen tills de skjuvade av nitarna! Men jag har aldrig hört talas om några såna tendenser, så vagnarna måste varit väl konstruerade.

Som uddavagnar kom de att användas påtagligt lite, bara några slängar som insatståg i morgon- och i eftermiddagsrusningen. Jag tror dock att C5 hade fungerat lika bra som C4 om man hade haft 200 C5, så alla hade lärt sig hantera dem och man hade fixat till de saker som var svåra att underhålla.