I föregående inlägg tas en intressant formell synvinkel upp i förbifarten.

Hurudana begränsningar (eller ramar) kan man inom gällande lagstiftning upprätta som reglerar valbarheten till styrelsen i ideella föreningar med tanke på föreningsfriheten, som, om jag har förstått saken rätt, är reglerad i grundlag i Sverige? Grundregeln i demokratiska val är ju att den valda församlingen återspeglar väljarnas vilja, som dessutom kan förverkligas genom hemliga val. Eventuella begränsningar i valbarheten borde enligt min uppfattning skrivas in i stadgarna. Om en tredje part försöker påverka valets utgång vore förfarandet principellt högst anmärkningsvärt och om den tredje parten dessutom är en myndighet vore förfarandet sannolikt grundlagsvidrigt och förmodligen brottsligt. Ett valresultat i en förening kan således inte vara "felaktigt" förutsatt att valet genomförts korrekt (således i enlighet med stadgarna).

I Finland, som i motsats till Sverige har allmän lagstiftning som reglerar föreningars verksamhet, innehåller föreningslagen vissa valbarhetsklausuler. (I Finland är en förening alltid ideell och ekonomiska föreningar existerar inte längre.)

Inga former av lojalitetskrav (på liknande sätt som i näringslivet) kan givetvis ställas inom den ideella verksamheten och intet avtalsförhållande existerar mellan parterna inom ramen för ett föreningsmedlemskap eller ett styrelseuppdrag. Det "värsta" som kan hända är att du blir utesluten ur föreningen om stadgarna föreskriver eller tillåter ett sådant förfarande. Ett eventuellt skadeståndskrav vore en civilprocess och resultatet vore högst ovisst.

Nu kommer vi in på annan detalj som ofta förundrar mig och det är begreppet "ansvar" i ideella föreningars verksamhet. Vad betyder det i praktiken?

Vissa saker är klara och torde inte tarva ytterligare förklaringar: Snor du föreningskassan eller kör tåg berusad begår du en brottslig handling och blir dömd till straff i domstol.

Men om du som styrelseledamot inte gör något du förutsätts göra enligt något regelverk som inte är lag, vilka påföljder kan detta få? Jag förutsätter här att du inte förorsakar reell fara för andra exempelvis genom att tillåta användningen av obesiktde ångpannor eller genom att brandlarm saknas i överliggningslokaler. En påföljd kan naturligtvis bli ett s.k. politiskt ansvar eftersom du kan få sparken (således inte bli omvald) av församlingen som valt dig. Däremot kan påföljder för att inte följa EU-reglerverket inte riktas direkt mot dig. De riktas mot medlemsländer i EU för att inte ha infört EU-regelverket i den nationella lagstiftningen.

Ett stort problem jag tycker mig se inom järnvägssektorn är att regleringen på EU-nivå överhuvudtaget inte passar in på den ideella fritidsverksamheten som vi de facto håller på med inom järnvägsmuseiföreningarna. Detta är ett problem som kräver politiska åtgärder och att vi borde kräva att våra riksdags- och EU-parlamentsledamöter beaktar våra åsikter som en del av samhället de är valda att betjäna. Även tjänstemännen behöver tyvärr stundom påminnas om att de ska betjäna oss och inte tvärtom. EU-regleringen har dessutom ofta former av olika tyckanden, utskottsbeslut och tjänstemannapapper som får alldeles för stor uppmärksamhet i förhållande till deras obefintliga demokratiska grund.

När det kommer till frågan om processen för att erhålla säkerhetsintyg börjar jag få uppfattningen att vi svarar för detaljerat på frågorna och att vi i större grad borde ifrågasätta intygsprocessens säkerhetsmässiga mervärde till vissa delar och myndigheternas sakkunskap. Även järnvägssektorn har juridifierats under senare decennium, men vilket reellt mervärde (exempelvis i form av färre olyckor och tillbud) har utvecklingen mot en mer formell regeleringsmiljö fört med sig? Vi borde således bli bättre på att lyfta fram de negativa konsekvenserna juridifieringen har medfört för den reella järnvägssäkerheten i vissa fall.