Nåväl, diskussuionen föres i en inte allt för allvarlig ton, men jag tänkte citera ett stycke nutidshistoria.

1972.
"Föreningen Gotlandståget var bildad och ägde en fastighet på omkring 1,5 hektar med ett fullständigt fallfärdigt hus (nuvarande cafeét), ett urblåst f.d. "hemlighus", ett stationshus som var avsett att brännas ned, ett skjul som användes som fårhus, ett gammalt gistet godsmagasin och en större magasinsbyggnad i utmärkt skick, som dock var uthyrd. Vad hade föreningen gett sig in på?"

Källa:"Så bygger man en järnväg" av Martin Ragnar 1996.

Och vad ska man med ett rostigt murket tåg i Roma till!?
Bättre fastlänningarna kan ta loket och kanske någon vagn. Resten bränner vi på plats!

Utan desa fullständigt vettlösa beslut att ta hand om tåget och köpa nämnda stationsområde så hade inte GHJ funnits idag. Oddsen talade minst sagt emot dem, men likväl stretade det lilla gänget på under ledning av Ulf Ronander och föreningen utvecklades sakta men säkert, med stundtals svåra motgångar; Ulf Ronanders förtidiga bortgång, loket Dalhem som kastade in handduken precis i den mörkaste stunden, årtiondens försök att gå över Dalhemsån och trasslet med åkerkanten. Likväl står föreningen stadigare än någonsin nu, materiellt som med personella resurser.

Visionärer, utan dem hade vi alla suttit i grottan utan ATP-poäng.

Det är klart viktigt med en vision för sin museijärnväg. Det är väl dock helt klarlagt att en museijärnvägs utveckling hänger ihop med sin ledning/styrelse förmåga att våga ha en visionär hållning. I GHJ´s fall har utvecklingen den senaste åren varit mycket positiv. Här har visionen om en förlängning av GHJ burits fram av en visionär, kompetent och beslutsam styrelse.
GHJ var en av de mindre förr om åren. Idag har man vågat, vuxit och vunnit...
Prata om positiv utvecklings-spiral!!!

// Mvh Per-Åke