"Det är klart viktigt med en vision för sin museijärnväg. Det är väl dock helt klarlagt att en museijärnvägs utveckling hänger ihop med sin ledning/styrelse förmåga att våga ha en visionär hållning."

Jag kan inte GHJ:s hela historia på mina fem tånaglar. men det finns paralleller med andra föreningar idag som står i kval; satsa eller försvinna.
GHJ:s största problem var inte av materiellt eller ens ekonomiskt slag utan psykologiskt. En barriär hade målats upp som gått från en allmän negativ framtidstro till en absolut sanning skriven i kalksten.

Föreningen stod till slut vid avgrunden och såg ner på bottnen, men vad var alternativet?

-VARFÖR är det inte möjligt att korsa Karby Gate? Ställdes då den obekväma frågan.

När problemet pinpointades ned så blev det hanterbart och den berömda knuten började lossna lite. Gamla sanningar visade sig inte vara annat än fördomar. Slutligen gav EU-projektet Mål2-öarna en ketchup effekt.

Oavsett EU-pengar så hade föreningen fått sin nystart ändå. Det hade bara tagit lite längre tid. Nystarten beror mer på gruppdynamiska effekter än reda pengar och tidsanda/konjunktur. Vi ska inte fördjupa oss i psykologiskt dravel, men föreningen är medlemmarna, inte prylarna eller bankkontot. När det satsas på medlemmarna så strömmar de till. Det ska vara trevliga omständigheter runt ens medverkan i en förening; bra järnvägsmiljö, lokaler, verkstad och intrig- och maktkrigsfritt, nej, ingen SÅDAN debatt om vissa föreningar tack!

GHJ har mer att göra med dessa frågor, men grundstenen är lagd. Den senaste byggstenen är vårt renoverade klubbrum. Små saker i det hela, men en viktig.
Det är här kardinalfelen har begåtts; att bygga sin verksamhet enbart kring lok och vagnar. Man begär att folk ska ligga och krypa under risiga vagnar på sin lediga lördag med skit upp till armbågarna och har inte en ren stol engång att erbjuda trötta medlemmar efter förvärvet. Eller hygienutrymmen som är värdiga.

Nä, Det är nya tider med nya krav. Att kunna omgås och snacka tåg och titta på järnvägsporr ÄR en viktig del i att bygga en gemenskap. när alla har pratat ihop sig händer saker som brevet på posten. De inpinkade reviren minskar. Själva skruvandet intresserar bara en del medlemmar. Det finns så mycket annat, trafiken, forskning i arkiv, tidskriftsutgivning, butiksförsäljning specialarrangemang mm mm. När medlemmar som är intresserade av annat än bara skruvandet får uppmärksamhet och inte rynkade näsor, så går en föreningen frammåt med stora kliv. :-)