Det där med historisk förankring inom all, framförallt praktisk, järnvägsmuseal verksamhet är intressant. Och viktigt. Ett statiskt museum kan i princip lägga ner hur mycket energi och andra resurser som helst för att få tag på och 100 % korrekt renovera ett fordon till utställningsskick för uppställning i en museihall nånstans. Men då uppkommer, som bl a jag flera gånger påpekat i andra inlägg i andra trådar tidigare, andra problem: Vilka vill åka till Muséet för att titta just på FDJ B 1 från 1873? Och betala (tillräckligt mycket) för att få göra det? Och vilka vill jobba med densamma, icke minst sedan renoveringen är färdig?

Här har vi en motsats som innebär att man måste ta till kompromisser. I dessa tider av dåliga resurser för de ideella verksamheter som oftast sysslar med dylikt i vårt avlånga land blir det lätt att man, icke minst i en förening som driver en museibana, måste prioritera det som ’ger mest för pengarna’ och till minsta möjliga insatser. Då blir det ganska naturligt att man satsar på en plåtklädd boggivagn, slipar och byter ut -gärna tar till lite (?) ’Plastic Padding’- och så målar på med ’SJ Röd 92’ när det är klart. Och (nåja) vips har man en stor och lättunderhållen vagn att forsla de för verksamheten så nödvändiga barnfamiljerna i längs museibanan. Att i stället ge sig på ett tjugoårsprojekt att förvandla en risig korg till en m h a omsorgsfull färgframtagning och nytillverkning av autentiska fönsterramar mm mm genuin och originell samt vacker men knölig tvåaxlig särkupévagn för tjugotalet passagerare kan då bli svårt att motivera. Minst sagt.

ULJ har dock det fina ’1880-talståget’ som består av dylika vagnar. Men att det har kommit till beror till stor del på två eldsjälar inom vagnavdelningen samt att dom ’därtill var nödda och tvungna’ genom att lilla ’Långshyttan’ fått gå i reguljär trafik på banan i så många år nu, och även om den har större dragkraft än vad man kan tro så har den ju inte nån tryckluftspump. Plus att de flesta nog -även s a s ’icke insatta’- tycker det ser ganska ’lustigt’ ut att sätta ’Fjutten’ framför några modernare boggivagnar. Praktiska och estetiska orsaker sammanfaller alltså.

GHJ är ju också en museibana som satsat på dylika ’gammelvagnar’, men även de för att de var tvungna, även om det var av lite andra orsaker... Man fick ’ta vad som fanns’ -och det var ofta korgar till tvåaxliga vagnar. Men man har också -f f a under senare år- haft en filosofi att inte ’göra massinköp från Roslagsbanan’, utan att satsa på det genuint gotländska. Med vissa kompletteringar. Och då blir det mer eller mindre (nationellt sett i varje fall) originella vagnskorgar som gäller.

Som så ofta är det alltså en fråga om resurser och vad de aktiva själva vill. Därav det i detta sammanhang så goda resultatet på ULJ. Men när det ena eller det andra, d v s resurser och/ eller intresse, ’kniper’, ja då testas det hela, liksom. Precis som J. O. Andersson så riktigt påpekar i sitt inlägg. Därför tror jag, som jag påpekade i ett annat inlägg igår, att just när ett antal intresserande privatpersoner slår sig samman om nåt dylikt projekt, ja då kan det bli nåt. Nåt som då kan komma andra föreningar och banor till godo. Men då handlar det alltså om att dessa bedriver en egen verksamhet som de själva till 100 % har kontroll över. Att blanda in privatägda fordon och grupperingar som (för mycket) vill köra ’egna race’ i föreningar, ja då funkar det inte lika bra.

Det handlar ändå i denna ideella värld väldigt mycket om vad folk tycker om och är roligt, när man inte jobbar åt nån som plockar fram en plånbok och talar om att ’..gör Du detta får Du dessa Sköna Mynt, gör Du det inte får Du sparken..’. En arbetsgivare m a o. Då blir det liksom andra krafter som styr, men som å andra sidan gör att man emellanåt (eller kanske ’ofta’?) gör det man inte tycker är så kul. Fördelar och nackdelar finns det med båda ’varianterna’.

Själv tycker jag i järnvägsmuseala sammanhang just väldigt mycket om udda fordon som fint renoverade (fast ibland kan jag kompromissa om detta!) rullar på udda och helst genuina banor. För att få uppleva detta är jag beredd att offra tid och pengar, t ex för att kunna åka till Kristianstad och få se 1067-ångloket BKB 19 under ånga. Andra, men ändå ’tågt*ntar’ precis som jag själv, fattar inte vad som skulle vara så speciellt med att se ett ånglok rulla några få meter bara för att det är ett 1067-lok, utan skulle i stället lägga ner sin energi för att få se ett ’Regina’-tåg rulla på Markarydsbanan. Vilket jag tycker ’jättegäsp’ om. Men vi är ju alla olika, på gott och på ont...