om jag inte minns fel så fanns det mellan Falköping-Ulricehamn en vägkorsning där föraren skulle gå ut ock fälla bommarna och fira upp dem efter överfarten.:-)

Från 1970-talet fanns sådana arrangemang på alla de tre sträckorna som utgick från Ulricehamn. Så sent som i slutet av 1960-talet var det istället vid en stor mängd platser lokal personal som skötte de manuella fällbomsanläggningarna, därtill grindar manövrerade av vägvakt vid en korsning (Timmele?). Allra sista åren som det förekom trafik hade man i varje fall mellan Falköping och Ulricehamn elektrifierat fällbomsanläggningarna, dock utan spårledningar, så föraren måste stanna både före och efter plankorsningen för att med en nyckel aktivera fällning respektive lyftning av bommarna. På många andra banor hade man i liknande situationer lagt in korta spårledningar för automatisk påverkan av fällbommarna, kombinerat med hastighetsnedsättning till 10 km/h. Kanske ansågs detta inte tillräckligt driftsäkert, eller så fanns det andra skäl till att SJ istället införde den mycket mer hindrande men antagligen inte avsevärt billigare lösningen med nyckelmanövrerade bommar på v d VCJ.

Föraren vevar bommar 1980:

När jag åkte Falköping - Landeryd, kan ha varit ungefär 1976-77, sade rälsbussföraren: "här stannar vi oftare än spårvägen i Göteborg". Man stannade ju även för att ta upp bommar, inte bara för att fälla dem.

En del korsningar var elektriska, med fyrkantsnyckel för fällning, och tryckknapp för bomupptagning. Vid någon station (minns inte vilken) fanns bommar i infarten, och där tryckte rutinerad resenär upp bommarna, efter tågets ankomst.