Överlevde ångloksdriften väsentligt mycket längre i USA än i Europa?

Nej - man kan nästan säja tvärtom; gamla världen avvecklade mera gradvis! Nästan hela Europa, utom GB, hade ju kvar en del ångdrift ännu 1970...

Däremot varierade bilden mycket från delstat till delstat i USA, eller rättare sagt från bolag till bolag. Vissa avvecklade förvånansvärt snabbt ångan helt och hållet (tidigt 50-tal), andra mera gradvis fram till ca 1960, då bara en handfull operatörer ännu körde ett fåtal ånglok.

Nya ånglok hade byggts i ganska stort antal under hela världskriget; de sista tillkom 1952-53, precis som här i Sv.!

Så fort dieselfabrikanterna hade blivit överens om tagen och fått fram driftsäkra dieselelektriska linjelok blev fördelarna med dessa såå uppenbara för alla och envar inom järnvägen att blott några få hyperkonservativa förvaltningar (ibland med egna kolgruvor) stod emot några få år...

Det intressanta är dock att man på flera håll vässade ångdriften rent prestationmässigt en hel del - höjda panntryck, moderna servicegrupper för rekordsnabb lokskötsel, slutna smörjsystem, tendrar med bränsle för 1500 km körning osv. ökade tonkilometerproduktionen per lok enormt under åren efter 1945. Moderna höghållfasta stål i rörelserna gjorde att även godstågslok med många kopplade axlar kunde tillåtas pinna på med både 70 och 80 mph. Men visst fanns det kvar en massa omoderna lok oxå...

Faktum är också, att nästan alla de snabbaste "name trains", med höga topphastigheter och goda medelhastigheter (Milwaukee Road, Santa Fe, UP, NYC, Pennsy) hade enbart ånglok fram till cirka 1950 - och detta med tågvikter uppåt det tredubbla jämfört med europeiska motsvarigheter.

Inte ett spår av någon motsvarande vilja till besparing eller effektivisering kunde förmärkas hos Europas aktörer...