Det är helt klart som Johan säger.
Ökar man panntrycket från 8 till 12 kilo så förbättras verkningsgraden enormt.
Ökar man den från 16 till 20 kilo så är det knappt märkbart.

Det las ned mycket energi på ångloksutveckling i USA men man målade helt in sig i ett hörn vad gäller verkningsgrad och kolförbrukning.
Fokus i USA var kapital- och driftskostnader, däremot inte bränslekostnader, den var marginell i sammanhanget.
Man utvecklade lok som som kunde gå i stort sett helt oavbrutet i 6 månader i sträck, sedan var det dags för storrevision. Tillgängligheten var skyhögt över vad man uppnådde i Europa.
Men, dels pressade man pannorna för maximal ångproduktion samt dessutom hade man enormt höga krav vad gäller gnistsläckning samt även självrensande rökskåp (för det var för dyrt att ha folk som städade). Detta medförde att man hamnade i en återvändsgränd vad gäller pannor. Pannverkningsgraden blev katastrofalt dålig, runt 50% (mot normala 70%) och för detta krävdes blästerrör med enormt höga mottryck för att ge tillräckligt drag genom pannorna. Detta ledde i sin tur till klart dålig verkningsgrad för maskineriet, eftersom mottrycket från blästerröret blev alldeles för stort.
Anledningen till att man införde mycket höga panntryck var i huvudsak att man ville hålla ned de redan jättestora cylinderdimensionerna, inte att höja verkningsgraden.
Höga överhettartemperaturer införde tyskarna redan på 20-talet och 400 grader används fullt ut redan vid 14 atös tryck. Man behöver inte gå till högre tryck för den skull. Vill man verkligen utnyttja högre panntryck, så bör man göra som Chapelon och fransmännen, använda kompoundmaskinerier. Endast med kompound så kan man verkligen dra nytta av de höga panntrycken.
Fransmännen visade att man kunde bygga ånglok med samma effekt som de samtida normalstora amerikanska ångloken, men med mycket lägre vikt och skyhögt bättre verkningsgrad.
När DR bildades i början av 20-talet så var motsättningarna stora mellan Garbes preussare (som bara skulle ha enkelexpansionsmaskiner) och sydtyskarnas kompoundmaskiner. DR tvingades bygga även kompoundloken BR 02 och 04, och de visade sig inte vara så lyckade. Preussarna sa: "vad va det vi sa?!" Men att man inte fått allt rätt i de mer komplicerade kompoundloken visade inte att enkelexpansionsmaskiner skulle vara bättre.
Jag har sagt tidigare att de svenska F-loken kan rimligen inte har varit helt lyckade. De kombinerade sliderna för både hög- och lågtryckarna är veritabla labyrinter för ångan och kan inte ha bidragit till en vettig verkningsgrad.
F-loksslider
Att danskarna nybyggde dessa lok under kriget är lite märkligt, men alternativet var kanske att bygga tyska krigslok i stället?

Dag B