Interurbans är ett kapitel för sig, de var normalt likströmsbanor som anslöt till spårvägsnäten i de städer de förband (undantag fanns förvisso)
Basen för verksamheten var persontrafik och bedrevs med motorvagnar som närmast ska jämföras med förortsspårvagnar modell större.
Eftersom de huvudsakligen bedrev lokaltrafik så var turtätheten a och o, och därmed var ångdrift inte ekonomisk.
De flesta interurbanlinjerna byggdes före 1920, det vill säga då eldrift var det enda tekniskt mogna alternativet till ånglok.
När förbränningsmotorerna var så tillförlitliga att bil och framför allt buss var ett realistiskt alternativ gick det snabbt utför för interurbanbanorna. Det är ingen slump att interurbanepoken väsentligen sammanfaller med spårvagnarnas storhetstid.

Godstrafiken var som regel sparsam, även om det finns exempel på banor som bedrev tung godstrafik (nästan malmbaneklass).
Spårstandarden var högst varierande från "ett spår utslängt bredvid vägen" till mycket hög standard. Hastigheterna var därefter.