Sen kan man undra: Fanns det inga krafter på den tiden det begav sej, villiga att rädda banan och den fina miljön som en framtida museibana? WS.

Svaret är jätteenkelt: Nej - ingen vågade. Dvs. vågade ge sej på så stora tåg som dessa. För stora, för tunga, för arbetskrävande. (Jämfört med våra småtåg på ÖSLJ, alltså...)

Vi som var med på avskeds-ångresan på Roslagsbanan nästan grät när vårt lok där sen gick nästan raka vägen till Vislanda...

Med en eller annan tokstolle-miljonär som backup hade läget kanske kunnat vara ett annat, men nån sån dök aldrig upp.

Sen dröjde det dock - GUDSKELOV - bara något år till innan några helgalna götebörjare satte i gång och samlade på sej det ena 891-fordonet efter det andra...

/ Kurt Möller - med på ÖSLJ -59 ren...