Sen kan man undra: Fanns det inga krafter på den tiden det begav sej, villiga att rädda banan och den fina miljön som en framtida museibana? WS.

Svaret är jätteenkelt: Nej - ingen vågade. Dvs. vågade ge sej på så stora tåg som dessa. För stora, för tunga, för arbetskrävande. (Jämfört med våra småtåg på ÖSLJ, alltså...)

Vi som var med på avskeds-ångresan på Roslagsbanan nästan grät när vårt lok där sen gick nästan raka vägen till Vislanda...

Med en eller annan tokstolle-miljonär som backup hade läget kanske kunnat vara ett annat, men nån sån dök aldrig upp.

Sen dröjde det dock - GUDSKELOV - bara något år till innan några helgalna götebörjare satte i gång och samlade på sej det ena 891-fordonet efter det andra...

Ja det var tur att någon vågade att vara helgalen. Annars hade det troligt sett betydligt fattigare ut idag vad gäller 891-fordon i Sverige. Som sagt VGJ 24, VGJ 31 var bland annat på väg till skrot innan de räddades. För att inte tala om alla personvagnar som idag finns vid AGJ. Nej, museijärnvägsbranschen kan tacka de helgalna göteborgarna för att de vågade satsa och tro på sin idé.
GUDSKELOV FÖR DET!

www.swedishsteam.wordpress.com

Mvh P-Å

/ Kurt Möller - med på ÖSLJ -59 ren...