Rimligtvis så torde ju det inte varit förgäves i den aspekten att de bevaras. Varför skulle andra föreningar annars lägga ner tid och arbete att hämta grejerna?

Frågorna man kanske måste ställa sig.
- Är det i enlighet med den som en gång skänkt eller sålt fordonet? Om inte får det några konsekvenser för framtida donationer eller bemötande från säljare.
- Hur förhåller man sig till de medlemmar som är personligt engagerade i fordonen? Överväger de positiva med en avyttring de interna problem man kan få.

Det finns i princip inga "riktiga" museer som tar emot villkorade donationer av föremål om det inte medföljer en påse pengar som är tillräcklig för att uppfylla villkoren "i all framtid".
Anledningen är rätt självklar. Ett seriöst museum har ett mål med verksamheten som "dikteras" av antingen en huvudman eller av museet själva men inte av enskilda som vill se vissa prylar bevarade.

Jag tycker det är kontraproduktivt om verksamheten måste ta hänsyn till fordon XYZp bara för att Nisse G. skänkte det 1967. Då får väl Nisse G. öppna ett eget museum och finansiera det ur egen ficka. Om Nisse blir sur för att föreningen tycker att fordonet inte passar i deras verksamhet eller de inte kan ta hand om det må det väl vara hänt men jag tycker inte det är något man ska ta hänsyn till för de flesta föreningar har inte som syfte att tillfredsställa enskilda.

När jag skänker något gör jag det för att jag vill att det ska bli bevarat. Alltså skulle jag bli besviken om föreningen ställde det i ett förråd med läckande tak i stället för att ge det till en annan förening som kan ta hand om prylen.

Om det sedan blir groll för att föreningen inte tycker att Nisses omformarvagn är lika spännande som Nisse så är väl problemet framförallt att man, när Nisse donerade omformarvagn, inte kommunicerade vad som gäller. Men sånt ger mycket mer källor till ont blod än att direkt säga vad som gäller och t.ex. inte sammanblanda privata intressen med föreningens. De flesta som donerar är väl ändå så intresserade av att det de donerar bevaras så att de inte skulle skrota det i stället. Men visst, det finns sådana också. Antingen blir det som jag vill eller så får ingen något. Men då står inte längre bevarandet av industriarv i centrum utan nån personlig nånting...

Från vissas inlägg får jag en känsla av att det som står i första rummet är att den "egna" föreningen ska hävda sig i nån slags konkurrens och därför ska den största, bästa och vackraste samlingen rälsspikar finnas just där och inte hos den nystartade föreningen på Åland som har tjusiga uppvärmda hallar och nya slipers till spiksamlingen.
Med detta vill jag på inget sätt förringa den insats de gjort som en gång i tiden "räddat" något - men ibland har jag en känsla av att för 40 år sedan så stod räddandet i fokus men med tiden har personliga intressen tagit över, lite som samlaren som till inget pris vill se sin samling skingras, även om det skulle innebära att den förfaras i stället.

Jag har en känsla av att normalspårsföreningarna har kommit längre i dessa frågor, där byts och säljs fordon tämligen frekvent.