Ja, det känns väl som det mesta är sagt i detta ärende. Jag vill som många andra att våra svenska 891-fordon ska bevaras för eftervärlden. Därför har jag lagt ner 25 år av engagemang inom en museitågsbranschen. Att diskussionen kring AGJ och dess 891-fordon berör/intresserar många är jag helt övertygad om. Bara att se på besöksantalet på trådarna i detta forum. Ändå så vill en del få tyst på debatten "Detta ständiga tjat om AGJ! Det angår inte oss! Sluta!". Men jag tycker att delar av denna problematik egentligen angår hela museitågsbranschen...

Om din ursprungstanke var att åter ta upp AGJ problematiken så är den på rätt väg, men så uppfattade iaf inte jag ditt ursprungsinlägg, jag såg det mer kopplat till bevarande av fordon MELLAN föreningar. Där den ene inte lyckas av olika skäl så tar den andre över. Men då missförstod jag dig tydligen. För att jag ska förstå så krävs det tydligen klarare ämnes rubriker och striktare frågeställningar :-P
Och visst har alla AGJ-trådar dragit många inlägg men har de gett någon lösning internt? Förhoppningvis har det iaf gett de som är "drabbade" lite tröst av att få skriva av sig.
Jag tyckte att ursprungstråden växlade in på fel spår och där de som försöker debattera den stora frågan plötsligt får ett svarte petter för att de anklagar de som en gång i tiden lagt ned själ å plånbok i trefotens bevarande, jag är övertygad om det INTE var Granis eller Antes mfl´s avsikt och därför reagerade jag...
Sen sa jag inte att det inte angår oss, bara att jag anser att det inte hörde hemma i denna tråd samt att alla gånger vi debatterat AGJs historia har det slutat i stort sett i intet som jag upplevt det.
För att komma till rätsida med AGJs interna problem tror jag att medlemmarna måste tvinga de styrande till att ändra sitt debattklimat internt, före dess hjälper det föga. De må läsa här men knappast ta åt sig av det som skrivs.

Att hantera konflikt inom en ideell organisation är många gånger svårt. Hur lär man sig av misstagen? Hur blir man bättre på att lyssna/respektera olika viljor inom en idell organisation? Är den starkes rätt alltid visdom?

-Det har förekommit många konflikter i många föreningar genom historien.
Min tro på att komma vidare är att man lär sig att både glömma och förlåta. Kan man inte dra ett streck över det som varit och gå vidare med en ny erfarenhet (negativ) utan istället hela tiden ha ett spöke i själen kommer man inte vidare. Risken är också stor att man undermedvetet letar efter samma signaler och tolkar omgivningen negativt, det blir en följetång. Att kompromissa är av nöden om man ska ha med idiella att göra :-D

Mvh Per-Åke Lampemo
Min oro kanske är helt obefogad? Kanske är en förändring en stor utförsäljning av 891-fordonen helt nödvändig för AGJ?
Mvh P-Å Lampemo

Hur situationen är inom AGJ har jag ingen aning om men trenden inom hela museisfären är ju en minskning av volymerna underhållsobjekt. (några undantag finns), vi blir i de flesta fall inte fler men vi blir äldre. Det gagnar inte orken till att renovera och underhålla järnvägsmaterielen tyvärr och då är det nog den naturligaste vägen för de flesta föreningar att gå.
Jag känner efter mina 32 aktiva år att berget av objekt börjar bli väl stort. De fordon jag var så säker på skulle vara klara för decennier sedan står där fortfarande under sina presseningar och har inte blivit ett gram bättre sen vi skaffade dem, jag tror många fler känner samma sak. För att minska den psykiska börden av att inte förmå blir det då lätt att minska berget genom avyttring.
Därmed inte sagt att jag tycker det är vare sig rätt eller fel av AGJ!

Känner jag rätt när jag tycker mig ana att du lite klandrar resten av 891-föreningarna för att de "gottar sig" när AGJ börjar sälja ut det de äldre medlemmarna mödosamt samlat en gång i tiden?
(men Gp har ju hela tiden varit en depp så att den skulle försvinna nån gång borde varit medvetet för alla inblandade trots de känslor man får för ett fordon man slitit med).

Sent kvällssvammel//AÖ